ÅSIKT

Faller på eget grepp

… men GABRIELLA HÅKANSSON roas av Häggs elakheter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Börje Thuresson
GÖRAN HÄGG

Vi ses i

nästa roman! Så sa August Strindberg när han surnade till på kritikerna och de litterära rivalerna. Om det ville sig illa hamnade meningsmotståndarna i nästa bok. Hade de tur nöjde sig Strindberg med att hänga ut dem i dagspressen.

När man läser häcklaren, författaren och folkbildaren Göran Häggs nya roman Sommarön – den 22:a boken i ordningen – kommer man ofrånkomligen att tänka på Strindberg. Här drivs det hejdlöst med både borgerligheten, socialdemokratin och det kulturella etablissemanget. Hårdast av allt går Hägg åt en känd svensk författare.

”Det är egentligen väldigt märkvärdigt det här att jag inte bara är författare, den främsta i dag, utan filosofiskt skolad också. Att jag till och med har undervisat i filosofi. Och att jag dessutom har spelat schack på stormästarnivå och dessförinnan varit kustjägare. [?] Undra på att kulturen har en så undanskymd ställning som den har, när man inte låtsas om sånt!”

Sida upp och sida ner ägnar Bengt Brandehög åt egocentriskt skryt, medan de övriga romankaraktärerna ägnar sig åt elakt förtal: ”Han förtjänar sitt uppehälle på att i bok efter bok på ett så krångligt sätt som möjligt framföra det djupsinniga budskapet ’var snäll’.”

Om även de andra romankaraktärerna har förebilder i det verkliga livet vet jag inte. Förlaget talar om Shakespeare och Kung Lear i baksidestexten, men jag skulle hellre säga svenskt Dallas i skärgårdsmiljö.

Här har vi

kapitalisten Rune som vill åstadkomma något bestående, och därför beslutat sig för att skänka sommarön till barnen. Här har vi de intrikata syskonen och deras respektive som omedelbart smider planer för att omvandla ön till reda pengar. Storasyster Dessi driver en lyxresebyrå medan den självgode maken Brandehög (”Ni måste se mig i Röda Rummet. Alla säger att det är det bästa program som någonsin gjorts”) profiterar på snällheten. Pappas pojke Fredrik har vuxit upp med silversked i mun. Han är gift med karriäristen Anna Kornvall, socialdemokraternas nya påläggskalv. Lillasyster Lina är ”det slags påhäng som man stöter på i film- och mediasammanhang”. Pojkvännen Frank drömmer om att göra den Stora Filmen. Som jokrar i leken har vi advokaten Kent, hans nazistiska adoptivson Edmund, samt den motbjudande kvällstidningskolumnisten Evert Drever. Voilà! Dramat kan börja.

Göran Häggs fokus pendlar mellan det perverst normala och det parodiskt tillskruvade. Det äkta paret som bråkar om vem som ska starta bilen, vyerna över Stockholms motorvägsviadukter, den förljugna men allt genomsyrande medelklassmentaliteten, det folkhemska i sina värsta, mest ingrodda former. Skickligt ser han till att varje nytt kapitel för in nya spänningsmoment, och han varvar miljöskildringarna med hårdför satir och elaka kåserier. På gott och ont för rappa dialoger handlingen framåt i raketfart. Allt kryddat med otrohet, ränksmiderier och sex i lagom avvägda doser.

Men det finns

ett problem med Sommarön. Såtillvida boken inte är en metaroman och Brandehög ett förtäckt självporträtt så faller Hägg på eget grepp. Exakt samma saker som Brandehög hånas för – att skriva nutida Stockholmsskildringar, att nyttja sina romanfigurer till att hålla långa monologer om saker författaren vill sätta under debatt, och att ideligen försvara godheten – gör Göran Hägg själv. Stockholmsskildringarna är visserligen bra, och några av de långa monologerna – särskilt den infamt elaka satiren över regeringen Persson – vansinnigt underhållande (kunde med fördel tryckas som separat pamflett om man är lagd åt sossehatarhållet). Men mot slutet, när nazisten Edmund börjar hålla långa segdragna föreläsningar spårar romanen ur. Det börjar lukta Hollywood. Nazisterna dör, de som gapade efter för mycket förlorar hela stycket, den gamla kapitalisten blir snäll, och de goda, sanningssägande konstnärsidealisterna blir rikligen belönade. Vilket trams! Vilken exempellöst fånig gottköpsmoral!

Göran Hägg är bra på att vara elak, bra på att skapa lättläst spänning med nutidstouch. Men han är inte bra på djuppsykologi, och inte bra på att skriva eleganta slut. Närgranskar man romanen upptäcker man att kvalitén skiftar grovt mellan det imponerande välskrivna och det slarvigt hopkokade. Tydligast är det i skildringen av Brandehög, en karaktär som tar stor plats men inte har någon betydelse alls för intrigen. Men det är inte så allvarligt. Det här är en roman att underhållas av och att skratta åt. Den ska läsas snabbt och i pocket – på tunnelbanan, på stranden, i väntrummet.

Och om det inte vore för att nidbilden var så fruktansvärt rolig skulle jag tycka synd om Björn Ranelid.

Återstår att se om han liksom Strindberg tänker ge igen i nästa roman.

Gabriella Håkansson ([email protected]) Författare och litteraturkritikerlitteraturkritiker