Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

80-talet - en annan tid

    Med bräckt stavning, hälften svensk hälften engelsk, skrivs det postmoderna skiftet i svensk samtidskonst: Shifte. Utställningen på Malmö konstmuseum är en sparsmakad skapelse, åtminstone i sin visuella del.

Kuratorer är museichef Göran Christenson och Lars O Ericsson och utställningen ackompanjeras av den senares nyutkomna essäsamling I den frusna passionens heta skugga (Carlssons förlag).

Spelplanen är alltså klar: verk från museets samlingar samverkar med nytryckta texter från 80- och 90-talen. Nyckelorden är tre: representation, hybrider och dekonstruktion. Reglerna är också klara: övergången från en modernistisk till en postmodernistisk konst och konstuppfattning skedde i Sverige på 80-talet, analyserades och bearbetades av Lars O Ericsson i Dagens Nyheter och köptes in av museet som nu kan visa den historia man själv varit med om att skriva.

 

    Inga problem. Historieskrivning är självklart lika mycket konstruktion som alla andra berättelser. Det är förvisso irriterande att i läsningen av essäsamlingen famla i tid- och platslöshetens limbo, att - med ett fåtal undantag - inte förstå när och i vilket sammanhang texterna först pub-licerades. Men det är inget som i längden förtar kvaliteten: samlingen dokumenterar en stor närvarokänsla och blir en ingång till det åttiotal som både var svårt att se då och ofta led av tung teoretisk barlast.

Shifte handlar alltså lika mycket om konstkritik och konstvärld som om konstverken som sådana. Det är fullt logiskt, ju mer konsten vidgar sitt sammanhang, desto svårare blir den att följa. Och åttiotalet ligger lite för nära i tid för att vara helt genomanalyserat och lite för långt bort för att vara i färskt minne - särskilt för en generation född i det sena 60- och tidiga 70-talet.

Så till det som faktiskt visas. Några verk som nått klassikerstatus: Ulf Rollofs Bälg, Måns Wranges Psychomobile. Några som är snygga utsnitt ur konstnärers samlade verk: Ernst Billgrens Konstsvin och Helene Billgrens teckningar (här visas sviten I hetaste laget, 1988). Mats Leiderstams stora röda målning där en park kan skymtas, är från 1989 och pekar tydligt framåt mot hans verk på nittiotalet där parken och dess många betydelser kom att bli mer och mer intressant.

Åttiotalet känns plötsligt så gammalt och konservativt: det var då homokulturen diskuterades viskande, bastuklubbarna försvann och den feministiska konsten delvis låg i sin linda. På Shifte finns i alla fall både Ingrid Orfalis kombinerade läppstift och tampong, liksom Lars Nilssons stora, warholskt kommenterande och upprepande porrstjärneansikten - ställföreträdande njutning i masskulturens tjänst, hastigt övermålade som för att unnas ett försvinnande, in i tecknens svala rike.

 

    Shifte är som sagt till största delen uppbyggd av Malmö konstmuseums egna samlingar och är också ett statement gällande var centrum egentligen har legat i Konstsverige under de senaste decennierna - i Malmö, inte någon annanstans i Sverige och framför allt inte i Stockholm. Måhända en korrekt iakttagelse - men att vila på gamla lagrar är aldrig särskilt elegant.

Ulrika Stahre
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet