ÅSIKT

Gunga tryggt i Polke-land

ULRIKA STAHRE ser en alkemists konstverk

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Laterna Magica", 1988-1994.

"Sigmar Polke - Alkemist" på Louisiana är en imponerande utställning över en imponerande konstnär. Sedan 1960-talet har Polke arbetat med måleriet och dess gränser. Född i gamla Östtyskland kom han som tonåring till Düsseldorf och började på akademin vid tjugo års ålder. Tillsammans med bland andra Gerhard Richter (som av en händelse ställs ut på Arken söder om Köpenhamn) startade han rörelsen Kapitalistisk Realism - ett svar på den mest utskällda estetiska riktningen av dem alla, socialrealismen.

På flera olika sätt har Polke arbetat dekonstruerande och, kan man kanske säga, förädlande. Här någonstans sätter alkemin in. Duken, själva målandets grund, är ofta i begagnat material, handdukar och tyger med tryckta mönster. Det rena måleriet sker på oren, populär och vulgär grund och den teknik Polke ofta använder sig av är också den från massproduktionen: rasterprickar.

Liksom popkonstnären Roy Lichtenstein målar Polke en sorts parafras på den tryckta och massproducerade bilden, uppförstorad till oigenkännlighet.

Motiven är allt från olika mer eller mindre absurda situationer till mellanmänskliga relationer, till ikoniskt politiska motiv.

Flyktingar, en avrättning i 1700-talsmiljö, ett kärlekspar. I den långa sviten Laterna Magica blir motiven av en tydligare sagokaraktär, men annars är det inte de som är det viktiga. De synliga motiven alltså.

Det konsekvent genomförda och reella motivet är målningen, målandet i sig.

Den tvådimensionella ytan luckras upp med alla medel: den blir genomskinlig, släpper igenom ljuset och blottar sin baksida. Den blir ett objekt fyllt av illusion: flöden och mönster bromsas av tydliga linjer, eller döljer de linjer som kunde gett klarhet.

Det tar ett tag att komma in i Polke-land, men väl där gungar marken betryggande. I den stora (de flesta verk är stora) Die Schuhe des Yetis trampar två stora, rastermålade fötter på en färgglad och mönsterlik rad av cyklister. Blommor prunkar, träd blommar. I en lekfull gest mot pointillismen, den tålmodiga tidigmodernistiska tekniken att måla matematiskt och schematiskt, krossar Polke tron på framsteget och måleriets roll i det. I Polkes rasterpunkter finns ingen tro på ett sant och rent måleri av det slag modernisterna drömde om.

Som alkemist, om han nu ska kallas så, arbetar han snarare med att förädla genom att sönderdela. Det transparenta som är vissa målningars mest slående egenskap - bemålade på bägge sidor, utställda som speglar för vårt eget seende - blir nästan provocerande: Vart ska vi ta vägen när allting ligger så öppet och samtidigt så fördolt? Alkemistens mystiska symboler talade ännu hemligare men utan någon bärande mening. Inför Polke kan man skapa guldet själv, av sin förmåga att se.

konst

Ulrika Stahre