ÅSIKT

Med Gud på sin sida?

ERIK ÅSARD om den hårda kärnan i Bushs "medkännande konservatism"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
George W Bush har på sina drygt hundra dagar fått in religionen i Vita huset. Religiösa organisationer ska konkurrera om pengar till fattighjälp.

Den amerikanska konservatismen har varit som effektivast när den retoriskt förstärkts med ett lämpligt mått av populism, som i fallet Ronald Reagan. Denne behärskade till fullo konsten att sälja konservativ politik i folklig förpackning.

George W Bush tillhör samma populistiska högertradition som Reagan. Flera slående likheter finns mellan de två republikanerna. Liksom Reagan står Bush för en principiell antistatlighet, en vurm för marknaden och en - åtminstone verbalt - tuff utrikespolitik. Deras politiska stilar är också likartade och präglas av en avväpnande humor och en på ytan antipolitisk attityd där det yttre - apparition och presentation - ges väl så stor tyngd som politikens substans. Bush är lika lite som Reagan någon älskare av långa promemorietexter.

Den intressantaste skillnaden mellan de båda gäller religionens plats i det politiska livet. Reagan smyckade sitt politiska språk med religiösa anspelningar, men själv var han måttligt religiös och gick nästan aldrig i kyrkan. För Reagan var religionen ett retoriskt medel, inte något att basera den offentliga politiken på.

Annorlunda förhåller det sig med den nye presidenten. Bush är bekännande kristen och har gjort den religiösa väckelse han genomgick i 40-årsåldern till den centrala händelsen i sitt liv. Han omger sig gärna med prelater och nöjer sig inte med att låta religionen färga språket. Ambitionen verkar vara att bygga väsentliga delar av politiken på religiös grund.

Särskilt tydligt kommer detta till synes i idén om en "medkännande konservatism" (compassionate conservatism), som Bush gjort till sitt ledande slagord. Under valkampanjen fick han flera gånger frågan vad termen egentligen står för. Mestadels skämtade han bort frågan eller vägrade helt enkelt att svara.

Den som vill ha mera kött på benen kan läsa Marvin Olaskys bok Compassionate Conservatism. What It Is, What It Does, and How It Can Transform America. Olasky är professor i journalistik vid Texasuniversitetet i Austin och redaktör för World, en kristen veckotidskrift. Olasky om någon bör veta vad George Bush står för. Sedan 1993 har han fungerat som idégivare och talskrivare åt den forne guvernören.

Det som främst slår en vid läsningen av Olasky är simpelheten i budskapet. Tanken på en medkännande konservatism innehåller nämligen en enda bärande idé, och det är att frivilligorganisationerna i samhället, och särskilt de religiösa grupperna, i grunden är bäst ägnade att ta hand om social- och välfärdspolitiken, inte de federala eller delstatliga regeringarna.

Frivillig- eller välgörenhetsgruppernas mission är att på olika sätt bistå de behövande och att ge deras liv ett religiöst innehåll - ungefär på det sätt som Bushs eget liv ändrades efter 40-årskrisen.

Bakom ligger en föreställning om att vissa människor, grupper och institutioner - i synnerhet de troendebaserade - är bättre, ädlare och mera moraliskt högtstående än andra. Det gör dem speciellt lämpade att ta sig an människor med sociala problem. Olasky hävdar vidare, utan empiriska belägg, att frivilliggrupperna skulle vara mera effektiva än regeringen på att bekämpa fattigdom och social utslagning.

Staten i form av den federala regeringen är alldeles för stor, lägger sig i för mycket och tar ut för höga skatter av de arbetande människorna.

Regeringen kan nog lösa vissa problem, medger Olasky, men den är oförmögen att hantera det allra viktigaste, nämligen den andliga krisen i samhället (the crisis of the spirit).

Fattiga, hemlösa och drogmissbrukare - och man pratar mycket om dessa grupper, precis som vissa konservativa nu gör i Sverige - kan bara få genuin tröst och hjälp av de religiöst baserade grupperna. Det är enbart de som genom sin höga moral kan "göra gott" och känna verklig medömkan. Det är i korthet vad den medkännande konservatismen går ut på.

Tron och det religiösa engagemanget görs av Bushadministrationen till det centrala inte bara i retoriken utan också i politiken. Genom en exekutiv presidentorder har Bush nu skapat en särskild avdelning i Vita huset som ska föra ut dessa idéer i praktisk handling. Liknande enheter ska startas i fem ministerier, bland annat justitie-, utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen. Tanken är att olika religiösa organisationer ska konkurrera med varandra om federala pengar för att starta sociala projekt.

Tre områden har utpekats som särskilt angelägna: att främja läs- och skrivkunnigheten, att predika sexuell avhållsamhet och att bekämpa drogmissbruk. Så ska den medkännande konservatismen förverkligas i praktiken.

Det är en smart idé att klä konservativ politik i religiös dräkt. USA är industrivärldens mest religiöst präglade land, och frivilliggruppernas arbete har sedan gammalt en stor folklig förankring.

Men Bush beträder ändå minerad mark när han gör politik av religionen. Hans initiativ har redan mött kritik från både liberalt och konservativt håll. Liberaler menar att om regeringen ger pengar till religiösa grupper så strider det mot särskiljandet mellan stat och kyrka, en grundpelare i konstitutionen.

Vissa förkunnare på högerkanten, däribland Pat Robertson, reser ragg mot möjligheten att dubiösa sekter som Unification Church, Nation of Islam och Scientologerna kan tilldelas statsmedel som rätteligen borde gå till andra, mer seriösa grupper. Här är det upplagt för en huggsexa som på sikt kan öppna slussarna för en svidande kritik mot administrationen.

Ronald Reagan är den konservative president i modern tid som har haft störst framgång med att genomföra sitt program. Nu går George Bush i företrädarens fotspår. I likhet med läromästaren satsar han allt på att trumfa igenom en gigantisk skattesänkning som skulle innebära en skänk från ovan för höginkomsttagarna. I retoriken marknadsförs det hela som en reform för småfolket.

Detta är den populistiska konservatismens Janusansikte: en len yta som döljer en hård ideologisk kärna.

samhälle

Erik Åsard (Chef för Svenska Institutet för Nordamerikastudier Uppsala universitet)