ÅSIKT

Det fria ordets makt

GUNDER ANDERSSON läser två kinesiska exilförfattare

KULTUR

Ett återkommande tema hos många kinesiska exilförfattare är berättelsen om hur man under det brutala vanvett som gick under namnet ”kulturrevolutionen” skickades ut på landet för att ”lära av bönderna”. Nobelpristagaren Gao Xingjian, Bei Dao och andra har beskrivit den kulturchocken. Den tidigare oöversatte Dai Sijie är en i raden.

Dai Sijie, som i likhet med Gao är bosatt i Paris, använder också han humorn som ett verkningsfullt medel när det gäller att beskriva hysterisk Mao -kult och diktaturens lågpannade vardagspraktik. När det namnlösa berättarjaget och hans vän Luo kommer till en bondby långt bort i tjota hei-ti väcker en medhavd fiol de illitterata böndernas misstänksamhet. Jagpersonen spelar ett stycke som den snabbtänkte Luo döper till ”Mozart tänker på ordförande Mao”. Fientligheten övergår i jubel. Deras fantasifullhet gör dem senare mycket uppskattade som ”levande filmberättare”: de går två dagsmarscher över bergen till närmaste stad, ser en film, går hem igen och berättar handlingen för bybefolkningen. Inte ett öga är torrt.

Dai Sijie skildrar inlevelserikt det hårda, strapatsrika livet i den kinesiska bergsbyn. Till vardagens plågoris hör mängden av småkryp, det ena mer blodsugande än det andra. Till slut känns det närapå som att de invaderar min egen kropp.

Men framför allt är romanen en bok om kärlek. Mänsklig kärlek och kärlek till litteraturen och hur dessa två möts och befruktar varann.

De båda vännerna förälskar sig i Lilla Skrädderskan, underskönt vacker men totalt obildad. I samma veva upptäcker de en mystisk låda hos Glasögonormen, en annan förvisad ”student” (som inte heller har studerat eftersom all undervisning legat nere i åratal) och misstänker att den innehåller förbjudna böcker. De får under hot om repressalier låna en roman av Balzac som de läser för den tillbedda. Senare lyckas de stjäla hela lådan, och himmelriket öppnar sig: Dumas, Emily Brontë, Stendhal, Baudelaire, Kipling etc – ett koncentrat av den västerländska litteraturens storverk. Resultatet av den bildningsprocessen blir dock inte vad de väntat sig.

Dai Sijie har skrivit en charmfull och elegant skröna om kärlekens och ordets makt. Här befinner vi oss långt från allt tal om litteraturens marginalisering.

Anhua Gao , som numera är gift med en engelsman och bor i England, slapp det miljontals av hennes generationskamrater råkade ut för: att skickas ut på landsbygden. Den avskydde hon för övrigt efter några korta kommenderingar dit under de tidiga skolåren. Hon fick bli sjuksköterska i armén i stället, detta tack vare att hennes föräldrar var revolutionshjältar som dog i lagom tid för att slippa de stora förföljelsekampanjerna som sattes igång 1966 och varade i tio år.

Att hon sedan fick sparken efter att av sin syster, medlem av den så kallade rebellrörelsen, ha anklagats för högeravvikelse, hörde till i denna tid av systematiskt angiveri och fabricerade anklagelser.

Bokens titel syftar på England, som på en karta i hennes hem syntes högst upp, ”vid kanten av himlen”. Anhoa Gao berättar, om än lite väl omständligt och långrandigt, sina föräldrars och sin egen historia. Det är bitvis en fruktansvärd läsning.

Anhua Gao är årsbarn med kinesiska revolutionen, född 1949. Hennes uppväxt var skyddad och harmonisk i samhällets toppskikt. Hon började tidigt läsa engelska, något som kom att forma hennes liv.

Det Anhua Gao har att berätta om våldet, mördandet, tortyren, den på olika plan omänskliga råheten under kulturrevolutionens år bär alltigenom sannolikhetens prägel. Hon var faktiskt på plats, åsyna vittne till mord, misshandel, hatiska skådeprocesser och sataniska förödmjukelser. Hennes föräldrars sociala status gav också postumt henne själv en frisedel mot förföljelse och övergrepp som drabbade vänner och bekanta.

Att Anhua Gao senare överlevt många år av svält, misär och sjukdomar måste betraktas som ett mirakel. Än mer att hon oavbrutet lyckats kämpa sig tillbaka till yrkeslivet som tolk, sekreterare och annat. I slutet av 80-talet överlevde hon en plågsam fängelsevistelse efter en falsk anklagelse för spioneri. Hon släpptes men fick inget formellt frikännande. SSB, Statens säkerhetstjänst, kan enligt praxis aldrig göra fel.

Anhua Gaos, Dai Sijies och alla andras vittnesmål får en att undra över hur en så stor del av en generation västerländska intellektuella så okritiskt kunde svälja den propagandabild som spreds från Peking. Det allra mesta som skrevs av svenska författare från Kina på den tiden måste vara det mest stendöda i svensk litteratur. Milt uttryckt.

memoar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

roman

Gunder Andersson ([email protected])