ÅSIKT

I skuggan av Macbeth

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LARS SUNDESTRAND
Mats Persson som Banco och Göteborgsoperans kör i "Macbeth2".

Verdis slagskugga vilar mäktig över den tonsättare som i dag tänkt sig att göra opera på Shakespeares Macbeth. Jan Sandström och hans librettist K G Johansson har inte förmått frigöra sig från skuggan utan försökt förhålla sig till den och samtidigt hitta på något nytt. En omöjlig uppgift; det enda raka hade naturligtvis varit att låtsas som om Verdis Macbeth inte funnits. Alfred Schnittke älskade att citera och förvrida äldre musik, men när han skrev sin Faust-opera, var han klok nog att stänga öronen för alla tidigare musikaliska Faust-varianter.

I sin nya opera Macbeth2, som hade premiär i Göteborg i lördags gör Jan Sandström tvärtom. Han låter sig bemäktigas av Verdi, citerar, förvränger, fjärmar sig och återvänder. Hans eget tonspråk kommer bort i hanteringen, och mest får han till tjutande träblås i höga lägen växlande med slagverks- och bleckeruptioner - och sen är Verdi tillbaka igen. Av och till planar musiken också ut i musikalsötma och Macbeths avsked till livet utvecklar sig till en riktigt braskande popballad.

Fram till mordet på Banco följer handlingen i stort Verdi, men sedan görs ett raskt skutt in i modern tid, och vi får mer av den upphöjda eller uppskruvade variant som titeln Macbeth2 anger. Bankettgästerna är modernt klädda, Banco är också med på festen och då inte som vålnad, men han körs bort av Macbeth, som alltmer tappar kontrollen över verkligheten.

De ironiska inpassen blir sedan tätare och i den andra häxscenen flippas det ut ordentligt. Häxorna, som först hissas ner från taket i stora rispapperslampor, syns nu som projektioner i bakgrunden, och de hetsar Marcus Jupither (Macbeth) med att kollegan Mats Persson (Banco) stack sin väg inte för att han blev mördad utan för att han fick engagemang på Metropolitan. I scenen från Macduffs härläger, när folket ropar på hämnd, är Macbeth närvarande som iakttagare och kommenterar "Fy fan, den här scenen gillar jag inte".

Med andra ord övergår det grällt postmodernistiska förhållningssättet till rena studentspexet. Macbeths musikalbanala avsked blir alltför logiskt i sammanhanget.

Varför detta hållningslösa velande? I programmet anges en utmärkt scenario till en modern Macbeth om makt och illusioner, men den finns inte förverkligad på scenen.

Sångarna gör alla bra ifrån sig liksom orkestern under B Tommy Andersson, men regissören Staffan Aspegren har haft svårt att veta vilken fot han skulle stå på och framför allt ägnat sig åt att markera den ironiska distansen. Men Shakespeares Macbeth är sannerligen inget att skratta åt, vilket Verdi insåg, och Macbeth blev också hans allra svartaste opera. Dessa Verdis djupa insikter i Macbeth-dramats karaktär borde Jan Sandström ha utgått från i stället för att göra postmodernistiska piruetter kring Verdis musik.

opera

Lennart Bromander

ARTIKELN HANDLAR OM