ÅSIKT

Det svänger, så vackert och så hemskt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Antonio Tabucchi. Teckning: TULLIO PERICOLI

Av alla överenskommelser mellan författare och läsare om fiktionens verklighetsanspråk håller jag en slant på brevromanen som den slitstarkaste, i alla dess varianter med återfunna manuskript och dagböcker.

För även om genrens storhetstid var 1800-talet, stod avtalet om upphävande av "disbelief"-rycken ganska väl för det följande seklets vetenskapliga och filosofiska omvälvningar, med den systematiska problematiseringen av det tidigare stabilt hierarkiska förhållandet mellan fenomenvärld och språk som ofrånkomlig konsekvens.

Men det är knappast troligt att Antonio Tabucchis nya roman med den melankoliskt skymningsdunkla och bistert vitsiga titeln Si sta facendo sempre più tardi (i ungefärlig svensk översättning: Det blir hela tiden allt senare) kommer att utgöra en brevromanens renässans, för denna "roman i form av brev" visar snarare på genrens samtida omöjlighet. Inte på grund av konstnärliga brister, för Tabucchis genomskinliga, avspända prosa äger samma smidiga, expressiva energi som alltid, utan för att han i dessa arton brev underminerar både den intimitet och känslomässiga laddning som brevromanen traditionellt förknippas med.

Si sta facendo " är alltså inte en brevroman utan en roman "i form av brev". Distinktionen är avgörande, för dessa brev som låter Tabucchi spela över hela klaviaturen från monolog över novell till traktat om den mänskliga tragikomiken och den kriminaljournalistiska genre som i Italien kallas "cronaca", har varsin avsändare och varsin adressat.

Avsändarna är män, ofta i någon form av exil eller på resande fot, adressaterna är alla kvinnor vars minsta gemensamma nämnare är deras frånvaro, att brevet aldrig kommer att nå dem.

I ett brev föreställer sig avsändaren, vars eget liv imploderat så att varje dag upprepar den föregående, hur livet kan ha gestaltats för en ungdomskärlek där varken han eller omständigheterna var vuxna; ett annat brev vrider sig kring en axel av skuld och skräck, tills läsaren förstår att adressaten är död för egen hand och självmordet en gång för alla har slungat avsändarens liv ur sin bana, som ett inspelat röstmeddelande från den siste överlevande på en rymdfarkost långt utom räckhåll för den värld han aldrig ska återse.

Brevet/kapitlet Böcker som aldrig skrivits, resor som aldrig blivit av handlar om en inbillad resa till Samarkand och vars svindlande detaljskärpa Tabucchi tillskriver det imaginära: "Från den resan har jag ett tydligt minne " så detaljerat som bara något man upplevt i fantasin kan vara."

Det imaginära, hävdar Tabucchi, är i motsats till minnet underkastat realiteternas och sinnevärldens lagar, "något helt annat, det, än det illusoriska".

Antonio Tabucchis samtidigt eleganta och kantiga prosa påminner en svensk läsare om Theodor Kallifatides , hans intellektuella musikalitet och hypnotiska prosa-

poesi om Lars Gustafsson. Det svänger, så vackert och så hemskt och så helt utan yviga gester, från början till slut.

roman

Ragnar Strömberg ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM