Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Mannen som fick nog av svensk film

    Arne Sucksdorff var en på många vis främmande fågel i den svenska filmvärlden. Egensinnig och obekväm. För detta fick han betala ett högt pris. Hans sista film blev den kritikerrosade, livsbejakande skild-ringen av barnen i Rios slum, Mitt hem är Copacabana från 1965. Då bodde han sedan flera år i Brasilien i uttalad protest mot vad han ansåg vara en inskränkt svensk filmvärld.

Redan på 40-talet hade han skaffat sig världsrykte som dokumentär- och naturfilmare med kortfilmer som En sommarsaga (1941), Trut! (1944), Gryning (1944), den Oscarsbelönade Människor i stad (1946) och En kluven värld (1948).

Men det var med de semidokumentära långfilmerna Det stora äventyret (1953) och En djungelsaga (1957) som han på allvar blev känd hos en bredare publik, och det till den grad att han måste karakteriseras som folkkär. Min far, som nästan aldrig gick på bio, såg Det stora äventyret flera gånger. Det är en magisk filmberättelse där barndomens och oskuldens värld kolliderar med naturens grymma villkor. Den hör till höjdpunkterna i svensk filmhistoria.

 

    En djungelsaga, som utspelar sig i Indien, var regissörens första färgfilm. Även den håller hög klass och blev vederbörligen kritikerrosad. Motsatsen måste sägas om hans enda försök i spelfilmsgenren, Pojken i trädet (1961). Något som bidrog till Sucksdorffs emigration.

Det är över 35 år sedan Sucksdorff senast syntes på svenska biodukar. Ett par generationer ligger mellan 50-talets storverk och nuet. Många vet i dag inte vem han var. SVT bör se till att en ny publik får stifta bekantskap med hans egenartade förmåga att förena existentiella frågeställningar med lyriskt naturfoto.

Gunder Andersson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet