ÅSIKT

Rätt raga vinner - i Indien

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Andreas Lundberg
Sitar.

En miljard indier

kan inte ha fel! Till Silicon Valley anländer busslaster med skärpta IT-indier som jobbar dygnet runt.

Indisk humor har numera egna kanaler i tv. Och för de engelska dansklubbarna produceras indisk hiphop med råsvängande sitarer och tablas.

Men även för traditionell indisk kultur ser det ljust ut. I svenska Amigos serie (på initiativ av Bengt Berger) med sitar-, tabla- och tambouramästare kommer nu tre nya cd med ragor för dygnets timmar. Här två av landets absolut bästa sitarspelare: Ustad Zia Mohiuddin Dagar och Pandit Nikhil Banerjee.

Ragan dyker upp

för första gången redan på 800-talet. Raga representerar mannen, ragni kvinnan och outra barnet. Det finns ungefär ett tiotal grundragor med ett bestämt antal toner som inte är utbytbara. Varje ton är alltså helig och vårdas som en juvel. Några är stigande, andra är sjunkande, vissa är "starka", somliga är "svaga" och ibland "tomma". Och det som utmärker Dagar och Banerjee är deras mikrotonala utsvävningar från de Kungliga, Värdiga, Folkliga t-o-n-e-r-n-a.

På samma sätt delar man in rytmen i så kallade talas, det kan jämföras med vår egen polska, vals, marsch och så vidare. En indier med vant öra jublar när han hör den sällsynta rytmen dhamar tala.

Egentligen är det ganska enkelt. Ragan börjar med en alapa, en rytmiskt fri inledning utan några trummor som följs av en första rytmisk avdelning asthai eller sthay, sen kommer antara som övergår i sancari och abhoga. Skalan och rytmerna ligger fasta och runtom utvecklas solisternas intonationsfinesser.

Att det inte är speciellt

svår musik bevisade den finske radiomannen Otto Donner när han inledde sina morgonsändningar med en snutt raga. Lika plötsligt som ragorna kom in i folks vardagsrum och kök, lika plötsligt upphörde han att spela dem. Lyssnarstorm! I brev efter brev efterlyste upprörda radiolyssnare "den avstressande musiken".

Länge trodde man att ragor hade magisk kraft. Till exempel kunde raga dipaka framkalla eld, raga kedara bota sjukdomar och smälta stenar, medan mallar ragas bara spelades under regnperioden. Ragas fanns för morgonen, soluppgången, förmiddagen, tidiga kvällen eller sena eftermiddagen, solnedgången, kvällen och natten. Om en morgonraga spelades på natten kunde musiker och publik insjukna. I dag bryr man sig inte så mycket om magin men kraften är något som gärna poängteras. Inte minst i indisk film.

Trots hip hop och rap

och indisk "svensktopp" lever den klassiska indiska musiken kvar, i grunden opåverkad av nya former, och den fortsätter att samla stora skaror lyssnare. Här kan en kassett med Ustad Zia Mohiuddin Dagars morgonragor sälja i flera miljoner exemplar.

De små röster som vanligtvis brukar påminna oss om fartens faror höjer ofta rösten i en indisk raga. Spring inte! Slappna av! Förenkla! Låt telefonen ringa! Överge uthållighetstävlingen!

Tonerna och rytmerna tränger igenom snabbhetsfebern. Ändå har jag ingen känsla av att ragan slår ihjäl tiden, eller ens fördriver tiden.

musik

Mikael Strömberg