ÅSIKT

Så dog Svenska Freds

MIKAEL NYBERG om folkrörelsen som sålde sin själ

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I helgen samlas en av världens äldsta fredsorganisationer till kongress. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen är i dag en välgörare av den moderna, professionella typen. Sedan slutet av åttiotalet har strategin varit att med lobbying och medieutspel försöka påverka beslutsfattarna.

I pr-branschen anses föreningen tillhöra de skickligaste aktörerna på marknaden, och Svenska Freds företrädare talar själva om den "unika position" de skaffat sig i debatten.

Men som folkrörelse och självständig politisk kraft är föreningen i upplösning.

Svenska Freds har 4 900 betalande medlemmar, men över 95 procent av dem är passiva. Det finns högst 160 aktiva medlemmar i hela landet.

Ledningen i Stockholm utformar alltmer av politiken efter eget huvud. Det finns starka lokalföreningar på några orter, men i övrigt är uppgivenheten utbredd. Folk har inte tid att engagera sig, heter det. De stora frågorna får Stockholm sköta.

Medan ledningen fjärmat sig från föreningsbasen har förbindelserna med statsapparaten blivit allt fastare. Företrädare för Svenska Freds samråder informellt med ämbetsmän från utrikesdepartementet och Försvarsmakten om sådant som "humanitära interventioner" och "konflikthantering och fredsbyggande", och ekonomiskt är föreningen beroende av statsmaktens välvilja.

Antalet betalande medlemmar har mer än halverats sedan storhetstiden i början av åttiotalet, men statsbidragen har skjutit i höjden. 1980 utgjorde de bara 6 procent av de totala inkomsterna. 1999 uppgick de till över 1,8 miljoner kronor, 39 procent av intäkterna. Det mesta kommer från UD, men föreningen har också tagit emot pengar från försvarsdepartementet.

Jens Petersson, Svenska Freds generalsekreterare, medger att statsbidragen "inte är helt oproblematiska".

- Men vi känner oss inte styrda. Pengarna har inte gjort oss mindre kritiska, och jag har aldrig upplevt att UD försökt ställa några politiska villkor.

Det finns organisationer med andra erfarenheter. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning fick förra året sitt organisationsbidrag indraget. Samma sak hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna tillhör de skarpaste kritikerna av Natos politik på Balkan och militariseringen av EU.

Flera av de unga män som på åttiotalet utvecklade Svenska Freds nya arbetsmetoder är i dag professionella pr-konsulter. En av dem är Henrik Westander, känd för sina granskningar av vapenexporten. Han har en lista med råd till blivande lobbyister. Sjunde punkten: "Anpassa argumentationen till motpartens värderingar." Den principen har Svenska Freds följt så långt att de egna värderingarna börjat bli svåra att skilja från motpartens.

Förr försvarade föreningen neutraliteten mot krigsaktivister som försökte dra in Sverige i stormakts-äventyr. Denna hållning har fortfarande starkt stöd i föreningen, men i styrelsen och bland de anställda på rikskontoret välkomnas i stället den pågående avvecklingen av den tidigare utrikes- och säkerhetspolitiken.

EU-anhängare i ledningen lyckades inför EU-omröstningen 1994 få majoritet för att Svenska Freds inte skulle ta ställning, trots att Maastrichtfördraget öppnade för en utveckling av unionen till en militärallians. I stället skulle föreningen ägna sig åt "sakfrågorna".

I praktiken öppnade beslutet för ja-sidans paradargument - EU-medlemskapet som en chans att "påverka Europa". Lars Jederlund och andra ja-sägare inom Svenska Freds bereddes generöst utrymme på DN-debatt, där de som "ledande företrädare för fredsrörelsen" manade svenska folket att rösta ja.

Av de utlovade kampanjerna mot militariseringen av EU blev däremot intet. Jens Petersson säger att man valt att koncentrera sig på annat.

- Vi har inte högprioriterat det här.

Det är en förskönande omskrivning. I själva verket har föreningen aktivt deltagit i lanseringen av den nya europeiska krigsmakten som ett fredsfrämjande projekt för minröjning, flyktinghjälp och annan krishantering.

Vid två tillfällen har Svenska Freds deltagit i så kallade civilmilitära övningar, där flera länders krigsmakter och frivilligorganisationer samtränats för framtida uppgifter. Stabsmetodiken har varit Natos och stora anslag har kommit från USA:s försvarsdepartement.

I samband med övningen Viking 99 publicerade sig föreningens ordförande Maria Ermanno på DN-debatt tillsammans med den militäre befälhavaren Percurt Green. Artikeln bejakade omställningen av den svenska krigsmakten från neutralitetsförsvar till deltagande i EU-arméns och Natoländernas internationella operationer.

Övningsledningen hade vänt sig till konsultfirman Geelmuyden Kiese för att få hjälp med pr-biten. Där är nu den före detta fredsaktivisten Lars Jederlund vd. Det var han som skrev utkastet till artikeln.

Svenska Freds har gjort samma misstag som många andra ideella organisationer i dag. Folkrörelsen har sin styrka i underläget. Den lever och verkar bland dem som till sist avgör samhällsutvecklingen. Därför är det feltänkt att apa efter motståndaren och med lobbying och medieanpassning försöka skaffa sig en position i samhällstoppen. I de flesta fall slutar sådana försök med att rörelsen följer överheten snarare än tvärtom.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen kunde göra mycket nytta om den bara vågade äventyra utrymmet på DN-debatt och välviljan från UD.

Mikael Nyberg ([email protected])