ÅSIKT

Medelålders, bittra recensenter

CLARA FRÖBERG svarar Claes Wahlin: Du är på rätt spår - men sen går det snett

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tack för din text, Claes Wahlin. Uppenbarligen har du inte läst vare sig Sven Lindqvist eller Naomi Klein, då skulle du ha vetat att all reklam är bra reklam. Jag heter Clara Fröberg, är 21 år gammal och producent för den nystartade fria gruppen Teater Absoluta. Vi gästspelar (inget annat) nu på Nya Pistolteatern i Stockholm med pjäsen Till Sebastian, som vår regissör Catta Neuding har skrivit. Alla i gruppen är under 25 år och ingen är professionell. Därför var det till vår glada förvåning ett nöje att läsa din artikel där du beblandar oss med både institutioner och gamla rävar. Vi är i gott sällskap!

Jag trodde att man var tvungen att vara en dekadent man med svarta trikåer och gitarr för att hamna på kultursidorna i någon tidning. Men jag hade visst fel. Ingen i Teater Absoluta är dekadent, detta vill jag understryka med tanke på Claes Wahlins påstående om alkoholkonsumtion och ung teater. Jag måste säga att jag är tämligen nöjd med ditt infall, Claes Wahlin, det bevisar att jag och mina kollegor gjort ett bra jobb. För du har alldeles rätt i att vi är målgruppsinriktade med vårt "relationsdrama". Vi väntar tills vi har den erfarenheten med att skriva en pjäs om medelålders bittra recensenter.

I dag finns, som alltid, människor som kommer att tycka att all litteratur, konst, teater och övrig kultur som beskriver ungdomars verklighet är dravel. Vad som hos den betraktaren saknas är inlevelseförmåga och minne. Alla, även kulturrecensenter i livets mitt, har varit unga men tyvärr kommer de flesta inte ihåg hur det var.

Att det är igenkänningsfaktorn som leder publikligan i dag är det inget snack om. Det märks inte minst i Sveriges stolta exportvara musiken.

Att den vanligaste frågan när man lever är "Varför lever jag?" är det inte heller någon som förvånas över. Däremot förvånas Claes Wahlin över att det spelas, som han uttrycker det, relationsstycken på flera scener i Stockholm.

Backstage, som spelar eller spelat flera av de produktioner han tar upp i sin artikel, är om jag inte misstar mig den mest välbesökta scenen i den här stan. Den är i alla fall den enda teaterscen där det händer att telefonväxlarna går sönder när de släpper biljetter. Slå det, den som kan.

Lars G Lindström, konstnärlig ledare och klok vuxen på Backstage, sa en gång att det finns en poäng med att åtta 24-åriga killar går på teater tillsammans. Det ligger något i det. Men det hajar nog inte Claes Wahlin.

Det finns en samhällsanalytiker som heter Alberto Melucci som brukar citeras av precis sådana vuxna som du, Claes Wahlin, när de ska förklara saker för sig själva på ett komplicerat och invecklat sätt. Han har bland annat skrivit så här (Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle, 1982): "De sociala förändringarnas takt, mängden av tillhörigheter och det övermått av möjligheter som strömmar över individen, bidrar alla till att försvaga de traditionella referenspunkterna (som parti, klass) som identiteten baseras på. Behovet att bekräfta vem man är blir starkare. En grundläggande existentiell hemlöshet ökar behovet av att bygga och återuppbygga sitt hem."

Så du är helt klart inne och nafsar på rätt spår, bara med helt fel inställning. Förstår du nu, Claes Wahlin? Behovet av att plocka ut en del av sin verklighet, visa upp den och säga "Här är jag" har alltid varit en del i den mänskliga, eller låt oss säga ungdomliga utvecklingen. Och det är viktigt att det får komma fram.

Påståendet om att det är ytligt och såpoperalikt får stå för dig. Själv har jag den åsikten att kvalitet och konst ligger i betraktarens öga. Om inte du hade suttit och mumlat under hela vår föreställning kanske du skulle ha sett historien från ett helt annat perspektiv. Egentligen handlar dramat om vad som händer med en människa om man stänger ute allt och alla och försöker skydda sig själv från allt som är äkta. Du kan hitta samma upplägg hos Norén eller vem du nu vill bland dina favoriter.

Om man är tillräckligt öppen som människa för vad som lämnar avtryck, kan man säkert tycka att Britney Spears har en hel del visdom att bjuda på ("My loneliness is killing me""). Eller så kan man välja att bara se en stackars artonårig köttbit stå och vicka lite på höfterna. Återigen, tack, Claes Wahlin, för att du beblandar oss nybörjare med dem som verkligen har gjort avtryck i svenska Svenssons. Vi vill gärna vara en av dem.

Vad dig beträffar, är du varmt välkommen att missförstå våra nästkommande produktioner och skriva om dem i Aftonbladet. Eller kom förbi om du vill diskutera Bulgakov, Gogol eller Dante, några av mina personliga favoriter.

Clara Fröberg

ARTIKELN HANDLAR OM