ÅSIKT

Apokalyps går igen

GUNNAR BERGDAHL ser Coppolas 22 år gamla film som slår allt i Cannes

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AMERICAN ZOETROPE/MIRAMAX FILMS
Martin Sheen i Francis Ford Coppolas "Apocalypse now".

Andrej Tarkovskij kallade en gång filmskapandet att skulptera i tid. Den där frasen har återkommit till mig gång efter annan under filmfestivalen i Cannes, som nu går mot sitt slut. 1979 fick Francis Ford Coppola Guldpalmen för Apocalypse Now. Det var fyra år efter krigets slut i Vietnam. Då uppfattades filmen kluven mellan sina överväldigande krigsscenerier och sin filosofiska grund. Skulpturen var inte färdig. När Kapten Willard i sin patrullbåt passerade den sista amerikanska posteringen på väg in mot överste Kurtz apokalyptiska rike försvann också den realistiska kraften i filmen. Helvetesvisionen kändes litterär, filmen oförlöst.

22 år senare betraktar vi en ny version av denna film, baserad på Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Den är en knapp timme längre än originalet, närmare tre och en halv timme lång. Men utan att en sekund känns överflödig. Francis Ford Coppolas moderna klassiker överskuggar allt utmed Croisetten i filmväg detta år i Cannes. Det går inte att ta skydd undan denna film. Med obönhörlig kraft pressas vi in i berättelsen och när den går mot sitt logiska slut bär den en drabbande civilisationskritik som sträcker sig långt förbi sin egen historia om ett av 1900-talets emblematiska krig: "Utrota varenda jävel!"

I normala fall är dessa nyversioner av filmer, en gång stora succéer, ren spekulation. (Har någon missat lanseringen av Exorcisten?) Men med Apocalypse Now är situationen en helt annan. Här har filmen djupnat. De sekvenser som klippts in förändrar totalsumman, vrider filmens eget nav. Fördjupar, oroar, berikar. Personerna blir mer människor. Patrullbåtens besättning, kapten Willard, överste Kurtz.

Deras längtan och drömmar förtydligas och genom de nya sekvenserna ändrar också Marlon Brandos helvetiske överstepräst format. Här läser han i ett drabbande avsnitt högt ur Time Magazine. Kontrasten mellan den officiella beskrivningen av kriget och dess verklighet kunde inte vara större. Den längsta av de nya sekvenserna skildrar ett möte mellan Willard och hans män strax innan de når fram till slutstationen med en grupp franska kolonialister som försvarar sin plantage undan tidens förändringar. Så ställs Vietnamkriget - ofta historiskt reducerat till sin amerikanska del - i ett längre europeiskt perspektiv.

Det är inte utan att man instämmer i Brandos framväsande "Horror"Horror" i Apokalypsens sista sekunder innan bombplanen anländer med sin napalmlast och förvandlar djungeln till ett eldhav alltmedan Jim Morrisson åter tar upp "This is the End"" (För övrigt är också slutscenen omklippt). Det är helt enkelt skrämmande att denna 22 år gamla film faktiskt är festivalens främsta konstnärliga helhet. Nu har leran stelnat till marmor och ett definitivt mästerverk är fött.

En annan filmare som återvänder i tiden är fransmannen Claude Lanzmann. När Coppola 1979 fick sin guldpalm befann sig Claude Lanzmann på resande fot i en jakt på vittnen till Förintelsen som han sedermera samlade i den dokumentära landvinningen Shoah. Bland dem han intervjuade fanns Yehuda Lerner. Lerner var en av dem som deltog och organiserade det enda framgångsrika upproret i de tyska dödslägren. Men i Shoah fanns det inte plats för detta vittnesbörd om uppror. Shoah handlade om Kollektivet, Systemet, Förträngningen och Tystnaden. Filmen Sobibor, 14:e oktober 1943, kl 16.00 handlar däremot om det organiserade motståndet i dödsfabriken, om undantaget. Med samma teknik som i sin epokgörande nio timmars fresk återvänder vi här till Sobibor i nutid alltmedan vi lyssnar till berättelsen om hur upproret i ortens dödsläger genomfördes.

Där 250 000 judar tvingades av järnvägsvagnarna finns det nu en lastramp för timmer. Skogen susar, det är grönt och vackert. Den lilla vita skylten med stationsnamnet Sobibor gör emellertid bilden oerhört plågsam och stark. "Hade ni dödat tidigare?" frågar Lanzmann. "Självklart inte", svarar Lerner och beskriver i detalj hur han och en medfånge väntar på att med varsin undansmugglad yxa slå ihjäl en av de tyska vakterna exakt klockan 16.00 den där oktoberdagen för inte alls länge sedan. Lanzmann reser mer än skulpterar i tid. Det är samtidigheten i berättelsen som gör den påträngande och stark. Lerner är en människa i vår tid som vittnar om det som vår tid annars vill förvandla till historia.

Det lär bara finnas två berättelser som för evigt upprepar sig; en om en man som gav sig ut på en resa och en annan om en man som tog på sig andra människors skuld och därför straffades. Sant eller inte tvingas man konstatera att det mesta som har visats under dessa intensiva filmdygn må vara utomordentliga filmer men knappast nyskapande.

Om man inte heter Jean Luc Godard. Hans nya film Eloge till kärleken är en underbar, vemodig liten film som på ett absolut oförutsägbart sätt resonerar om tillvaron och kärleken. Första timmen svartvita svindlande vackra interiörer, den andra digitala färgexplosioner över hav och berg. Texten löper fritt: "Vad kallas invånarna i USA? Amerikaner. Men Amerika är mer än USA. Sydamerika, Mexiko, Kanada! En nation som inte ens har ett ord för sina egna medborgare måste naturligtvis stjäla andras länders sagor och legender."

Vi skrattar - men är trots allt tillbaka i Coppolas apokalyps.

Gunnar Bergdahl