ÅSIKT

Rädda barnen

MARGARETA NORLIN om den ökade stressen som ger unga åldersdiabetes, åderförkalkning och depressioner

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Sönderlekt barnatro" av Joakim Pirinen.

Det finns tidskrifter som är oumbärliga. Social politik är en av dem.

Med bultande hjärta och håret på ända av raseri sitter jag där och stryker under viktiga saker.

Det blir ganska mycket understruket. Nästan varje artikel i Social politik är nämligen särskilt viktig: information som inte finns tillgänglig på något annat håll. Inte så tydligt, så analyserande och så insatt i sitt sammanhang.

Årets första nummer handlar om stressade barn. De tyngsta argumenten kommer från forskaren och kardiologen Peter Währborg som intervjuats av Maria Wallin. Han arbetar vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, och hans forskning visar att redan tioåringar numera har utvecklade tecken på hjärtsjukdom, diabetes och stressrelaterad depression. Stressen startar en åderförkalkningsprocess helt enkelt.

I USA visade en undersökning att 65 procent av de undersökta 1 500 barnen var åderförkalkade vid 13 års ålder. Åtta procent hade grava förändringar. Nu har Peter Währborgs egna studier visat liknande resultat. Situationen är snarast värre i Sverige än i USA.

Det är också därför 40 procent av de stressade 17-åringarna har så kallad åldersdiabetes. Alltså sådan diabetes som tidigare endast drabbade åldringar. Det är också därför som läkarna ser allt fler graverande depressioner redan hos barn.

När Peter Währborg ska peka ut de samhälleliga orsakerna till den ökade stressen hos barn nämner han direkt skolan. Mer stök och buller, mycket fler lärarbyten (Währborg har stött på fall där man bytt 14- 15 per år), blandade årskurser, brist på fysisk aktivitet utan tävling, inga egna klassrum och så vidare. Han menar att politikerna inte på allvar tagit in barnperspektivet när de fattat skolpolitiska beslut.

Skolöverläkare Karin Ahlberg förstärker bilden, intervjuad av Helena Östlund. Hon berättar att barn mellan 12 och 17 år söker sjukvård dubbelt så ofta som vuxna och att bruket av smärtstillande medicin ökar i högstadiet och på gymnasiet. Dessutom blir överviktiga barn allt vanligare på grund av idogt stillasittande. Och slutligen stressas de så kallade "bokstavsbarnen" av de nya skolformerna. Karin Ahlberg menar att den fria strukturen i dagens skola är svår även för friska barn, särskilt de minsta på sex, sju år som inte är tillräckligt mogna.

Det blir lätt rörigt i klassrummet med olika lärare som kommer och går. På högstadiet är strukturen ännu lösare, med täta gruppbyten och utan eget klassrum: "Hela skolan blir som ett gungande hav. I de tidiga tonåren är så mycket i gungning ändå. Om lärarna hade mer kläm på elevernas utveckling skulle de aldrig tillåta detta."

Den här bekymmersamma bilden bekräftas i resultatet av den enkät som Social politik gjort med 40 skolläkare över hela landet. Alla pekar ut det höga tempot som skuld till de allt fler symptomen men man nämner också skolans brist på struktur, stillasittandet, fler skilsmässor i familjerna och för lite fysisk aktivitet med leken i centrum.

Men Sverige är långtifrån ensamt om situationen. Bo Rothstein och Ulrika Jessen redovisar i en artikel internationell forskning. Professor Michael Rutter från Storbritannien slår till exempel fast att den psykiska ohälsan hos unga människor har ökat sedan 60-talet i de flesta västländer. Och Leeni Bertsson, som doktorerat på de nordiska barnens hälsa, kan visa att de psykosomatiska problemen nästan fördubblats mellan 1984 och 1996. Joakim Palme visar att det i Sverige under 90-talet skett en mycket kraftig ökning av den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.

De här resultaten har ingenting med förändringar av genetiska faktorer att göra. Det vet man eftersom det är för korta tidsperioder det handlar om. Det handlar alltså om sociala förändringar, och forskarna pekar på till exempel en försämrad hushållsekonomi, på ökande antal skilsmässor, på bostadsbrist för unga och på arbetslöshet som bakomliggande orsaker.

Så ser vi då här resultaten av det så många insatta yrkesmänniskor i åratal påpekat skulle komma att ske, eftersom det är barn och barnfamiljer som under en femtonårsperiod fått bära den tyngsta bördan av nedskärningar och försvagat socialt skydd.

Nu står vi där vid vägs ände. Det är dags att slå in på nya spår. Inte kan man göra ogjord den barnfientliga inriktning som västvärldens länder slog in på - i Storbritannien för 20 år sedan och i Sverige för cirka femton år sedan - och vars frukter vi nu får skörda. Men man kan i dag lägga grunden för en framtida annorlunda utveckling. Som läkaren och forskaren Peter Währborg sa: politiker måste på allvar föra in barnperspektivet i sina politiska beslut. En viktig sten i det bygget skulle kunna vara om Sveriges samlade kommun- och riksdagspolitiker läste igenom senaste numret av Social politik. Gör det!

Margareta Norlin