ÅSIKT

Det är då det stora allvaret rullar in

Maja Lundgren rekommenderar läsning av tio envisa debutanter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: Gunnar Lundkvist

"Tolv till brädden fyllda postbackar." Så många manus hade juryn för Debut 2001 att ta ställning till, enligt förordet. Det låter som en svår uppgift. Vid sidan av det viktigaste urvalskriteriet, kvaliteten - som gav upphov till långa diskussioner - såg juryn till att könsfördelningen i antologin blev jämn, och att både prosa och poesi kom till tals i någorlunda balanserad omfattning. Valet av de tio som fick plats i antologin styrdes till slut ändå - enligt det kanske motsägelsefulla förordet - av juryns egen smak.

Tankarna går till det elfte. Det var många som inte kom med, men jag tänker på det elfte manuset, det som menar sig vara DET ENDA.

Sannolikt kommer mycket av innehållet i postbackarna att skickas vidare av sina upphovsmän och kvinnor till olika förlag, tidskrifter och juryredaktioner ett bra tag framöver. Jämte manus som motsvarar ytterligare ett antal postbackar. Det är en skrivflod, och den tycks växa för varje år. Om risken för misstag (de verkligt bra manusens drunkningsdöd) har ökat med floden, eller om det ofantliga skrivandet på sikt kommer att leda till en ny veritabel litteraturboom, är för tidigt att säga. Många aspiranter borde kanske lägga av. Men den refuserade person som jag vill kalla "den elfte" bör envisas tills den bränns.

Det är ju något paradoxalt med att det skrivs så mycket, men ges ut så få debutanter. På skrivarkurserna lär många sig hantverket väl - men kraven på originalitet och tyngd har kanske snarast ökat på den som vill ge ut sin första bok. Det har nog alltid varit svårt att vara epigon, men jag tror det är särskilt svårt nu.

Man får säga att de flesta av skribenterna i Debut 2001 tar både existensen och skrivandet på så stort allvar att det är värt en läsning - samt att de helt klart bör envisas. Det ser ljust ut på litteraturfronten.

De tio utvalda i antologin är sinsemellan olika. Några av dem är iögonenfallande begåvningar på oj-då!-nivå, andra skriver mycket bra, och en del gillar jag personligen inte alls.

Anna Holmström, först ut i antologin, skriver en kärlekslyrik som till en början känns lite för osjälvständig, lite för lik mycket annat (vilket i och för sig är tillåtet för en debutant. Det är nog bara sig själv man inte bör likna för mycket). Men det tar sig och blir mycket bra. En uppgörelse med sökandet efter den absoluta kärleken - och en (eventuellt typiskt kvinnlig) växling mellan viljan att behaga och viljan att grimasera. Ett mixtrande med ja- och nej-knappen.

Det här låter kanske reducerande, men det är så jag läser Anna Holmströms fina och intelligenta kärlekslyrik.

Ola Klippviks bidrag kommer ur ett större material under arbete, Sportsmän, som det verkligen bör bli något av. Man kanske kan säga att Klippvik utforskar en sorts tillknäppt manlighet dragen till sin spets - "Vegetationens stumma känsloyttringar lyckades emellertid icke beveka honom. Krokodiltårar, menade han" - det är korta, medvetet skrivna prosastycken om dykare, jockeyer, alpinister, skildrat med ett opersonligt och "objektivt" språk. Begåvat, jättemöjligt.

Jörgen Larsson bidrar med två noveller, absurda och vardagliga: Inneboende och Porslinskatten, som är lite äcklig på ett bra sätt - en teologistudentska stjäl en porslinskatt av novellens huvudperson, och använder den på konstigt sätt. Här finns inga falska tonfall - han är bra på att berätta. Underhållande, goda noveller. Varken mer eller mindre.

Maria Latomäki skildrar misär på ett trotsigt och exhibitionistiskt sätt som nästan kan låta kokett, nästan eländespornografiskt. "Morgonen var dygnets bästa tid när jag var liten. Medan min far sov ruset av sig och min mor baddade klart sina blåtiror efter gårdagens inferno steg jag upp och väckte min syster" börjar hennes novell Världsmästaren. Jag gillar den, den är hejdlös. Det finns en del manér i den, men det gör inte så mycket. Det revanschistiska och patetiska tonfallet i denna berättelse om en (misslyckad?) tävlingsryttarinna är bra. Men koketteriet står som sagt på lur, och det är väl något Latomäki bör dämpa om hon vill fortsätta skriva. Eller kanske driva ännu längre - svårt att säga.

Efter Maria Latomäki följer hennes motsats. Eftersom Cecilia Lindemalm är debutant på späda ben (och väldigt duktig) borde man kanske spara på vreden, eller gömma sig bakom meningen "det här är säkert bra, men det är inte min grej" - men det kan inte hjälpas - hennes bidrag är för habilt. Det krävs inte så mycket till, men det krävs en nerv. Jag vill inte vara en proffstyckare. Förmodligen handlar det hela faktiskt bara om att jag personligen har svårt för den här typen av realism. Hur som haver: det är prosa, kapitel ur en roman som bör gå i tusen bitar om den ska kunna utvecklas i en verkligt intressant riktning. En rad personer vars namn får utgöra kapitelrubriker - en av dem ska föreställa en flykting som har blivit utsatt för tortyr (det övertygar inte mig), en annan ska föreställa... nej nej. Jag rekommenderar inte knark eller psykos, bara en skärpning.

Niclas Nilssons lyrik är på iögonenfallande oj-då-nivå. Han skriver om den hemska häggen som bara ringer, om hästar på väg in i materien, och om ett huvud som kan beskrivas som vatten, bland annat. Det är fragmentariskt förstås, men inte på något pliktskyldigt sätt och inte som ett töntigt och förstelnat formexperiment, utan som magi. Det känns som om man reser.

Daniel Sjölin är absurdist. Hans berättelse Tillsammans med veranda är fantastisk. Den handlar om en Don Quijote i ett radhusområde. Han slåss mot en utegrill (och ett kylskåp och många andra vardagliga föremål samt tiden, rummet, ångesten, den frånvarande flickvännen). Ett högstämt, nästan hexameterliknande språk växlar med ett enkelt och rakt: Ännu glänser diskbänkens teakträ rasande rent och du tror att det också är kliniskt. Flaskan med Yes antibacteriell lyser blå mot stålet kring kranen, hon har en matt blankhet som kommer sig av vissa kalkavlagringar, men du glömde lösningen, vad det nu var den hette. "Kalk-bort", kanske. Påminner om vissa fransmän, Raymond Queneau till exempel. Enda invändningen är att historien så småningom blir drastisk på ett sätt som nästan är konventionellt. Men Sjölin har ett språk som kan gripa sig an vilket ämne som helst.

Maria Tapaninen är strong. Hennes prosa utspelar sig först i en fiskbullsfabrik, där kvinnorna sitter och rensar fisk, sedan ute till havs - Norska havet - i en gammaldags eka. Det är en kärlekshistoria mellan två kvinnor, med religiösa övertoner. Nästan pekoral ibland, men bra.

Martin Tistedt är sådär. En kärleksakt som utspelar sig framför en spegel, han växlar mellan ett kvinnligt och ett manligt perspektiv vilket är intressant. Men precis som Lindemalm känns det - o dumma invändning - för habilt, fast här i en annan tradition: den nittitalistiska kortprosans.

Jenny Tunedal, slutligen, börjar sin lyrik med den riskabla raden: "Jag skall likna dig vid kanten." Riskabel för att den låter så mycket begynnande nittiotal eller slutande 80-tal. Men det är faktiskt en korkad invändning. Både hon och Niclas Nilsson skriver fragmentarisk poesi, i Tunedals fall kanske förebilderna är mer omedelbart igenkännliga, men hon är även uppenbart bra: "Det viner i jasminens gröna, magra verk."

Jag kan inte låta bli att jämföra slutraderna i Tunedals dikt med slutraderna i antologins första bidrag, Anna Holmströms lyrik. Anna Holmström slutade sålunda: "Det tar tid att ge upp sökandet/ efter det som inte finns." Jenny Tunedal: "Måtte jag få allt."

Båda meningarna brukar följas åt och växla inom ett och samma liv. Man får säga att de flesta av skribenterna i Debut 2001 tar både existensen och skrivandet på så stort allvar att det är värt en läsning - samt att de helt klart bör envisas. Det ser ljust ut på litteraturfronten.

Maja Lundgren