Aftonbladet
Dagens namn: Lukas
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Dagis i Underlandet

Åsa Jansson, Stefan Norrthon och Ann Petrén i   Åsa Jansson, Stefan Norrthon och Ann Petrén i "Huvet i halsen, hjärtat i taket". Foto: LARS PETER ROOS

    Generationerna växlar, tidsandan ändras men vissa saker består. Nya barn föds, lika hungriga och kissnödiga; sköra växthusblommor, böjbara överlevare. När nu 70-talisterna som växt upp med, eller ska man säga på, dagis ska göra teater om barn och för barn, vad gör de då?

Gör de upp räkningen med sina "evigt unga" föräldrar, hyllar de trots och uppror som dem, är deras visioner av det goda, av det onda annorlunda?

På Det Kungliga Teaterdagiset, som visas på Unga Klara i Stockholm kan man ana svaren. Där har eleverna på Dramatiska Institutet och Teaterhögskolan tillsammans med Susanne Osten och erfarna skådespelare ur Unga Klaras ensemble skapat ett slags Underlandsdagis, ett rum med flera rörliga scenerier där en mäktig och högdragen kung då och då kommer insvepande med sin uppvaktning av upptagna Vuxna. Fyra absurda, kaotiska, grymma men också på sitt sätt varsamma och vemodiga kortpjäser binds samman till en helt förunderlig tretimmars totalhappening med gemensam matsäcks-lunch på dukat scengolv, där riktiga små dagisbarn får mingla med stora som spelar dagisbarn - märkliga möten bara det!

 

    Mycket skulle kunna sägas om extra lyckade enskildheter, ljudet och musiken till exempel, som fångar upp den sorgsna tonen mitt i allt spexigt och förbluffande. Spelet, med så många nyanser mellan de övergivna barnen och den bortvända (bortlängtande och rökande) personalen i sin glasbur i Stig Holmström, Gamagloss och jag.

Det hemska vakuumet mellan den perfekta dräktmamman och den "riktiga" blodtörstiga gränslösa mamman med sågen i Huvet i halsen, hjärtat i taket. Regnet i samma pjäs, märkligt försonande. Pappa Blå, med sin välknutna slips och stillsamma vägran att delta i tidens race. Och Emma ska bestämma, som jag först tycker är mallad på 70-talets barnteaterfigur nr 1: den spontana lilla Rousseu-vildinnan, inåt med tårna, som fick alla hämmade Bestämmare och Pruttkungar på fall, men som är så bra här, ändå, när hon får vara som hon är.

Omtumlad kommer man ut därifrån, men hoppfull. När små barns behov kan artikuleras så här, som komplicerande mångtydig konst, på en aktad samhällelig scen i hjärtat av huvudstaden, då har vi kommit en bra bit i civilisationsprocessen.

Pia Bergström- Edwards
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet