ÅSIKT

Fattigdomen beror på alla de där rika människorna

NAOMI KLEIN om den brutala baksidan av den moderna ekonomin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den officiella bilden under större delen av nittiotalet, som fick stöd av de rekordlåga arbetslöshetssiffrorna i USA, var att fattigdom var ett omodernt problem som hörde hemma i den "gamla ekonomin". Visst, utdelningen av gratis måltider har ökat med 75 procent i vissa amerikanska städer, vart femte amerikanskt barn växer upp i fattigdom och 44,3 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring, men det fick man aldrig höra talas om som vanlig mediekonsument. Någon enstaka rapport kan ha dykt upp om de människor som välståndsökningen "lämnade bakom sig" (som genom ett oförklarligt förbiseende), men de tongivande nationella medierna hade inte lust att befatta sig med sådana deprimerande berättelser.

Inte när journalisterna själva satt och följde kursstegringarna på sina aktieoptioner via datorn. Inte när deras arbetsgivare uppslukades av samma tjusiga mediekonglomerat som skulle föra oss alla in i det förlovade högteknologiska landet. Det framstod på något oklart sätt som taktlöst att prata om fattigdom mitt i allt detta överflöd - ungefär som att prata om döden på ett bröllop, eller om sex på en begravning.

Inte undra på. Journalister (eller "innehållsleverantörer") har befunnit sig i själva centrum av övergången från den "gamla ekonomin" till den nya, en övergång som gjorde medier, information, idéer och kultur till de värdefullaste och mest eftersökta varorna. Och den absolut sämsta platsen att befinna sig på om man ska få en riktig bild av en orkan är i det relativa lugnet i orkanens öga.

Enligt flera nyhetsrapporter visar det sig att orsaken till den växande amerikanska fattigdomen är ganska enkel: den beror på alla de där rika människorna. Den extrema rikedom som skapats i ekonomins översta skikt sipprar inte alls ner och skapar välstånd åt alla, tvärtom har den en direkt negativ effekt på dem som lever i extrem fattigdom längst ner på stegen.

I sin nya bok Nickel and Dimed har Barbara Ehrenreich, en av USA:s mest respekterade samhällskritiker, walraffat i minimilönernas USA. Hon arbetar som hembiträde i Maine, i kassan på Wal-Mart i Minnesota, som servitris i Florida. Den utmaning hon ställs inför är mycket enkel: att överleva på det hon tjänar. Hon börjar med att upptäcka att hon behöver två jobb för att ha råd med sin husvagn i Key West, som kostar 625 dollar i månaden, och hennes odyssé får ett abrupt slut när hennes lön på Wal-Mart inte räcker för att betala ett motellrum i Minneapolis (den enda bostad som fanns tillgänglig för uthyrning).

Ekonomer i USA mäter fattigdomsnivån på grundval av hur mycket mat man kan köpa för sin lön. Men som Ehrenreich poängterar är matpriserna relativt stabila i den här ekonomin, medan hyreskostnaderna - när bostäder finns att hyra överhuvud taget - är utsatta för superinflation. Därför handlar hennes berättelse mindre om arbete än om bostadsproblem: kampen för att finna någonstans att sova när fastighetsmarknaden exploderar och staten helt har övergett den sociala bostadspolitiken, som skulle skapa bostäder också åt de fattiga. "När rika och fattiga konkurrerar om boendet på den öppna marknaden", skriver Ehrenreich, "har de fattiga ingen chans."

Den brutala baksidan av det allt dyrare boendet är också ett genomgående tema i Secrets of Silicon Valley, en viktig ny dokumentärfilm av Alan Snitow och Deborah Kaufman. Filmen följer tillfälliganställda i den högteknologiska industrin som sätter samman datorer och skrivare - och inte tjänar tillräckligt för att betala hyrorna i en stad där husen regelbundet säljs för 100 000 dollar (cirka en miljon kronor) mer än utgångsbudet. Och där de frivilligorganisationer som erbjuder hjälp åt de fattiga själva kämpar mot en våg av vräkningsbeslut.

Frågan om vad som utgör en "lön som går att leva på" i USA dök också upp i en annan form förra månaden, när studenter vid Harvard genomförde en tre veckor lång sittstrejk i universitetspresidentens kontor. Protesten gällde det faktum att på detta universitet, som tar emot omätliga donationer och har enorma forskningsbudgetar, tjänar städare och kaféanställda så lite som sex och en halv dollar i timmen och saknar försäkringar. Kravet från Harvard"s Living Wage Campaign är att alla universitetets anställda, inklusive dem som nu har hamnat hos underleverantörer, ska betalas minst tio dollar och tjugofem cent i timmen.

Nu när det osynliga klassystemet i USA:s nya ekonomi blir mer synligt finns det mycket att lära för andra länder som strävar efter att efterlikna detta så kallade högteknologiska mirakel. Jag tänker ofta på en mjukvaruprogrammerare i femtioårsåldern som jag träffade i Seattle när dot-com-hysterin rasade som värst. Barbara Judd arbetade på Microsoft, men hennes avdelning bestod uteslutande av tillfälligt anställda - eller "permanenta tillfällighetsarbetare", som de själva kallade sig. Hon hade ingen anställningstrygghet, inga aktieoptioner, inte ens sjukförsäkring då när jag träffade henne.

En dag på jobbet stötte hon på en programmerare i tjugoårsåldern, en fast anställd, när hon stod vid kopiatorn. De småpratade och den yngre kvinnan beklagade sig över att hon var färdig att dra sig tillbaka men var knuten till företaget med "gyllene handbojor". (Det är slang inom den högteknologiska industrin för aktieoptioner för miljontals dollar som ännu inte har "fallit ut".)

"Tja", svarade Barbara Judd. "Du har ju sjukförsäkring i alla fall."

Naomi Klein ([email protected])