ÅSIKT

Ja, vad ska han säga?

BARBRO WESTLING om Lars Norén, Malexander och medierna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: ANDERS ROTH/SVERIGES RADIO

Så sker det som alla väntat på sedan Folke Rydéns tv-dokumentär Vägen till Malexander visades i torsdags. Lars Norén svarar. I flera tidningar, bland andra Aftonbladet, skriver han om Riksteaterns teaterprojekt Sju tre och om det samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen och anstaltsledningen som var förutsättningen för projektet. Trots att Norén har uttalat sig tidigare, i såväl svenska som utländska medier, är det nu en händelse. Vad har Norén att säga, efter att ha blivit direkt anklagad i Expressen? Vad har han att komma med? Sensationella nya fakta eller mänskligt drabbande avbön?

Norén är ett välkänt namn i Sverige. I dag går ett namn, liksom ett inarbetat varumärke, utöver det mesta. I den uppdrivna kampen om uppmärksamhet använder både medier och kultur de stora namnen. När Norén med några dagars varsel lämnade återbud till att delta i helgens teaterbiennal valde ledningen att inte meddela detta. Norén drar stor publik, vare sig han kommer eller inte.

När Norén nu svarar väljer han att försöka dra ner på volymen och vara saklig. Han redovisar bitar av hur han tänkt som ansvarig för projektet Sju tre. Vi får till exempel veta att han tidigt, efter att ha hört fångarnas nazistiska uttalanden, började planera ett större sammanhang på Riksteatern där Peter Weiss pjäs om de nazistiska förbrytarna, Rannsakningen, skulle ingå. Han skriver om att han trodde att protesterna mot fångarnas uttalade nazism skulle höras tydligare just för att de var "stillsamma". Och ännu en gång talar Norén om misstaget att man lämnade fängelset för att spela teater. Med andra ord håller han fast vid projektets uppsåt och ambition.

Men han försöker inte glömma det som sedan hände i Malexander. Att de fruktansvärda morden verkligen har hänt och inte kan förklaras bort av någon. "Vad är det ni vill egentligen, ni som på ledarsidor och kultursidor och nyhetsredaktioner ger utlopp för ert hat", skriver Lars Norén och frågan är inte retorisk. Det är en viktig och i grunden demokratisk tanke att det går att tala om allt. Men det Norén frågar efter, och ifrågasätter, är själva tanken att det skulle finnas en språklig formulering eller känslomässigt passande attityd som via medierna skulle kunna få oss alla att glömma Malexander eller fria honom själv.

I dag, då effektiva ord och rätta tonfall lägger sig över alla komplikationer och verklig tragik, finns det inte plats för ett sådant, personligt och existentiellt, ansvarstagande. Jag vill påstå att många inte ens tror på att det finns. Det måste nämligen höras och synas, rejält, det som finns. Av den anledningen var det alltså fel av Norén att inte delta i Folke Rydéns tv-dokumentär. Men inte bara därför.

Det är rimligt att det inte går att dra sig undan det offentliga när man är en del av det. I dag, efter Malexander, kan man se en tendens hos Riksteaterns ledning att sluta leden visavi medierna. Man vill inte ha insyn utifrån utan slår i stället vakt om de sina. Det är allvarligt för en institution som bär som sin slogan "hela Sveriges teater". Riksteatern borde vara just en sådan institution som i stället och med egen röst tar upp kampen om det offentliga samtalet.

Norén har valt att stanna kvar och fortsätta sitt arbete på Riksteatern. Jag tror att det är viktigt att se detta, inte som ett tecken på personlig arrogans och bristande medkänsla, utan tvärtom som ett ansvarstagande för den verksamhet som pågår där (ett ansvar som han förvisso hittills inte har axlat med någon större skicklighet eller kraft).

Annars utlämnas inte bara Norén utan vi alla till den starka malström som mediernas dramaturgi i dag utgör.

Barbro Westling