Aftonbladet
Dagens namn: Lukas
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Dubbel sorg för palestinierna

Den palestinske Jerusalemministern Faisal el-Husseini blev 61 år.   Den palestinske Jerusalemministern Faisal el-Husseini blev 61 år.

    I förrgår talade jag med Moshe Amirav, mina barns far, på telefonen från Jerusalem. Han - den evigt optimistiske och analytiske fredsaktivisten - lät fruktansvärt ledsen. "Det är som om vi varje dag går längre och längre bakåt i tiden, urgamla paroller från årtionden sedan återuppväcks, det är outhärdligt""

I går morse ringde han igen och ropade i luren: "Faisal är död!" Och "Vi som höll på att ordna Jerusalemseminarium i Nicosia!"

Faisal el-Husseini dog i går i en hjärtattack. Han var det palestinska självstyrets Jerusalemminister. Det var honom alla tillresande dignitärer, statsöverhuvuden och journalister sammanträffade med i Orient House, palestiniernas inofficiella "regeringsbyggnad" i Jerusalem. Faisal tillhörde en av de stora kända palestinska släkterna - el-Husseinis är palestinsk "aristokrati", fadern Abed el Kader el-Husseini ledde de palestinska styrkorna under 1948 års krig. Faisal, som lärde sig god hebreiska under vistelserna i de israeliska fängelserna, kom under intifadan och fram till i dag att inte endast fungera som den främste palestinske talesmannen för Jerusalemfrågan utan var också den palestinier som med störst kunskap om "fienden" kunde tala på ett moget vis till israelerna.

Han och Moshe förde hemliga samtal under sommaren 1987, vilket ledde fram till ett förvånansvärt öppet och radikalt dokument. När detta blev känt i massmedia, exploderade det hela i en het politisk "affär", som ledde till att Faisal sattes i administrativ arrest och till att Moshe blev fredsaktivist på heltid. Under denna tid satt jag och ammade min förstfödde son vid den ständigt ringande telefonen, i vilken jag tvingades lyssna på mina nya landsmäns syn på saken: "Dotter av en hora, är det du som är gift med förrädaren"" "Amirav skall dö och du med". Och så vidare. I den allmänna massmediala kalabaliken var det aldrig någon som tog notis om mina - i sammanhanget irrelevanta - känslor. Utom en.

 

    "Jag beklagar djupt. Du måste ha haft en väldigt svår tid." Faisal el-Husseini stod framför mig, med handen utsträckt och varm blick. Överrumplad och djupt rörd mumlade jag väl fram något slags "tack" och "ja, det har inte varit lätt". Faisal hade just släppts ut från israeliskt fängelse, jag vet inte för vilken gång i ordningen och han och Moshe framträdde tillsammans på ett fredsmöte i Jerusalem.

Faisal el-Husseini var för mig inte bara en varm människa, utan en representant för det bästa inom det palestinska ledarskapet (tänk om Arafat haft samma resning!). Han var en symbol för lågmäld dialog, för nationell stolthet, för pragmatism och öppenhet.

Att han skulle gå bort just nu, när den Heliga Staden som aldrig förr behöver verklighetens vardagshjältar att sätta mot de våldsamma mytologiernas profeter, gör sorgen efter Faisal el-Husseini dubbel.

Anita Goldman
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet