ÅSIKT

Italiens mardröm – och vår

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tomas Lappalainen försöker förstå vad som händer i Berlusconis land

Foto: AP
Silvio Berlusconi

Silvio Berlusconis valseger

i Italien förtjänar naturligtvis att fördömas på demokratiska grunder, dock kanske utan att vi alltför mycket ska yvas över sakernas tillstånd i andra västerländska så kallade demokratier. I alla rimliga teorier om vad demokrati är för någonting så ingår villkoret politisk jämlikhet. Inflytandet över statsstyret ska vara jämlikt fördelat. En människa en röst är formeln, men principen rör makt och inflytande rent allmänt. Det betyder att mycket stora privata företag med stort inflytande på samhället i sig utgör avsteg från det västerländska demokratiidealet.

Därför är situationen i till exempel Sverige avlägsen från idealet. Maktanhopningen i Investor eller Volvo sticker i ögonen, liksom förstås de stora mediehusen Bonnier, Stenbeck eller Schibsted. Villkoret politisk jämlikhet ingår i en demokratisk dröm i en avlägsen framtid.

Det är omöjligt att säga hur många miljoner röster Berlusconi har inflytande över, men den demokratiskt sinnade kan ju föreställa sig sin förtvivlan om Carl-Johan Bonnier eller Jan Stenbeck plötsligt bestämde sig och efter en serie argumentbefriade reklamkampanjer i de egna medierna vann valet och installerade sig som statsminister i Rosenbad. Det är alltså inte tu tal om att vi måste fördöma utvecklingen i Italien.

Men för att förstå

vad som händer i Italien måste vi anlägga ett mindre moraliserande perspektiv. Först och främst måste vi tänka oss bakom de vanliga sätten att tänka politik. Det handlar således om något annat än vänster, höger, fördelning, skatter och tillväxt. När det gäller Italien kan man inte ens ta själva enheten, nationen, den plats där politiken utspelar sig för given: hur den platsen ska se ut är tvärtom i högsta grad del av själva politiken.

I motsats till övriga Västeuropa demokratiserades Italien innan ”massorna hade nationaliserats”, som det heter i den italienska debatten. I de övriga länderna hade nationalismen – bland annat via själva uppbyggnaden av utbildningssystemet – pumpat på under hela 1800-talet, om man vill som en sorts förberedelse för att nationernas öde sedan med demokratin lades i (eller rättare krävdes av) befolkningarnas egna händer. Man kunde tillägga att Italien är det enda land i Europa som fick television innan massorna hade nationaliserats.

Demokratin kom således till Italien långt innan folk i allmänhet kunde italienska. Under decennierna efter nationsenandet 1861 var det bara några få procent av befolkningen som talade just italienska. Man talade helt andra språk och levde i mycket olika former av samhällen i de olika regionerna. Dessutom var folk (och är) extremt rotade i sina respektive kulturer. Kulturerna kunde uppvisa en ålder som ingen annan del av Europa. Ta bara att landsvägarna har samma namn som i Romarriket. Eller att Italien är det enda europeiska land som haft städer sedan antiken (på andra håll dog städerna ut under medeltiden).

Detta betyder att

politikens första uppgift i Italien alltid har varit att försöka få ihop en mycket heterogen samling kulturer. Vad som i dag för icke-italienare kan te sig barockt – att regionalistiska separatister i norr ska ta plats i samma regering som nationalister med anor i fascismen, dessutom under ledning av en tv-mogul – har att göra med just detta.

Det som stod i fokus för till exempel den italienska mellankrigsfascismen var just nationalismen: Mussolini ville via en hårdhänt kulturpolitik som han själv benämnde ”antropologisk revolution” skapa italienare. Till exempel förbjöds utländska ord, censuren eliminerade från filmen spår av Italiens många olika språk. Italiens ära skreks ut så fort tillfälle gavs, i radion eller på piazzorna. Framför allt drogs folk in i organisationer som prisade nationen, från norr till söder organiserades folket in i en fantasi om Italien.

Ändå är det först ett bra tag efter fascismen, på 1960-talet, som mer än hälften av befolkningen till sist lär sig italienska, mycket på grund av den konsumtionskultur som erövrade landet med modern marknadsföring, reklam och television.

Det är intressant

att studera författaren Pier Paolo Pasolinis reaktion – under 60- och 70-talen – på den kapitalistiska konsumism som forsade in i landet genom tv-apparaterna. Han själv älskade och ville bevara de uråldriga kulturformer som fanns på olika håll på halvön. Och han upplever intressant nog just televisionen som huvudfienden. Han skriver att det är det mest auktoritära och repressiva mediet någonsin. De fascistiska tidningarna hade i jämförelse varit skrattretande.

Pasolini – vars egna filmer så hårt drabbats av Vatikanens censur – rasade mot kyrkan för att den inte censurerade televisionen. I tv krävde han att tv skulle förbjudas. Den riksitalienska han menade höll på att kväva halvöns lingvistiska rikedom smiddes just under dessa år i de norditalienska företagskulturerna.

Den nya ”fascismen”, menar han, har med framför allt televisionens hjälp trasat sönder den italienska själen, våldtagit den, för alltid förfulat den. Han skriver att alla italienare numera föds ur samma sköte. ”Det finns inte längre någon nämnvärd skillnad – utöver det politiska medvetandet som dock är som en tom påse som kan fyllas om man snackar tillräckligt mycket – mellan en vilken som helst fascistisk italienare och en vilken som helst antifascistisk italienare. De är alla psykologiskt, kulturellt, och vad som är mest iögonfallande, fysiskt överensstämmande.”

Vad Pasolini skulle

ha skrivit om Berlusconi som statsminister vågar jag knappt tänka på.

Man kan tänka på Berlusconi som på en mardröm av reklam som sänker sig över hela samhället. Men i så fall kanske en regim av reklam som har potential att fungera som en motsvarighet till de odemokratiska regimer som på 1800-talet trummade fram nationen i andra västeuropeiska länder.

Men man kan lika gärna tänka på honom som en signal om den reklamfinansierade mediemardröm som är allas vår framtid.

Tomas Lappalainen

ARTIKELN HANDLAR OM