ÅSIKT

Döden i Algeriet

OLLE SVENNING om en blodig tragedi - och en ny frihetskamp som behöver vårt stöd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En halv miljon, möjligen något färre, samlades den 21 maj till protest i Tizi-Ouzou, Kabyliens huvudstad. Den svarta marschen kallas deras manifestation. Människor var sorgklädda. Till minnet av dem som mördats och som "försvunnit" under de krig och de våldsamheter som plågat Algeriet det senaste decenniet.

Det nya upproret i Kabylien inleddes den 18 april. Polisen hade mördat gymnasisten Mohamed Guermah.

Morden har därefter fortsatt. Regeringen och militären anger att 42 personer dödats; demonstranterna anger ungefär det dubbla. En liten del av den stora död som härjat i Algeriet. Människorättsorganisationer beräknar antalet dödsoffer till 200 000. Antalet "försvunna" är 30 000.

De kabylska upproren mot president Bouteflika och de generaler som ännu håller honom vid makten började med en språk-examens-och kulturstrid. Mot centralmakten hävdar folket i Kabylien att deras eget språk ska vara officiellt och att deras kultur, den som ibland ryms i formeln Imazighen (den fria människan) ska vara giltig och förstärkas.

Jag kunde ana styrkan i kraven redan för snart tre år sedan, då jag i Paris följde begravningen av Lounes Matoub, den berbiske sångaren, älskad av sitt folk, förföljd, möjligen mördad av regering och militär. Vreden uttrycktes på banderoller där regeringen kallades mördare. Samma slagord återkommer nu i Kabylien och i huvudstaden Alger. Där samlades den 31 maj hundratusentals människor till protest mot regeringen och militärmakten. Demonstrationen blev nationell och den domineras av ungdomar. En ny intifada, kallas den.

Manifestationerna har ett vidare syfte än språk och kultur, de riktar sig mot hela förtryckarsystemet, den djupa sociala nöden, den hopplöst stagnerande ekonomin, den massiva arbetslösheten som slår ut flera ungdomsgenerationer och mot det oerhörda våldet mot kvinnor. Morden och övergreppen utförs förvisso av vissa islamska fundamentalister men i hög grad också av militärens och säkerhetsstyrkornas dödsskvadroner. Generalernas smutsiga krig har väl dokumenterats i ett antal böcker, den senaste skriven av en tidigare officer, Habib Souaidia.

Omvärlden har uppträtt diskret, ibland rentav uppmuntrande, inför våldet och förtrycket i Algeriet. USA:s militär har samövat och givit stöd till den algeriska militärapparaten. General Lamari, det militära våldets regissör, har varit en välsedd gäst i Nato-högkvarteret. EU:s protester har varit ytterst lama och ibland så uselt formulerade att de provocerat den demokratiska oppositionen.

Under en period har de europeiska socialisterna odlat nära relationer med en av Algeriets historiska ledare, Hocine Ait-Ahmed, som för några år sedan också besökte Sverige. Europasocialisterna har samlat sig till att kräva att FN skickar en undersökningskommission till Algeriet.

Ait-Ahmed var en av de fyra FLN-ledarna som kidnappades, fängslades och dömdes till döden av den franska regeringen 1956. Han leder FFS, den socialistiska fronten, som har särskilt stark ställning i Kabylien. FFS försöker ta över ledningen av motståndskampen. Partiet söker en uppgörelse med islamska FIS i enlighet med den preliminära fredsplan motståndsrörelserna gjorde upp om i Rom för några år sedan.

I morgon ordnas en solidaritetsdemonstration i Paris för frihet och demokrati i Algeriet. Här finns en stark symbolisk laddning med koppling tillbaka till kolonialkrigets dagar då två miljoner franska soldater, däribland nuvarande presidenten, skickades till Algeriet. Många minns också den beryktade 60-talsmanifestationen då flera algerier dödades av den franska polisen, styrd av en gammal nazikollaboratör.

Dramatiken kring Paris-demonstrationen förstärks av de avslöjanden eller erkännanden om tortyr, våld och systematiska mord under kolonialkriget som den franske generalen Aussaresses nyligen gjorde. Hans historia har berättats många gånger i böcker, i reportage och på film. Fast sanningarna censurerades länge i Frankrike.

Francis Jeanson, filosofen som länge var en av Sartres särskilt betrodda och dessutom var huvudorganisatör av det franska stödet till FLN, kommenterar generalens bekännelser i Le Monde. Jeanson förefaller ointresserad. Problemet är, säger han, inte tortyren. "Huvudfrågan är fortfarande: varför förde vi krig mot det algeriska folket? Och i vems intresse?"

Hos Jeanson dröjer kvar en begriplig sentimentalitet och villkorslös lojalitet mot Algeriet. Det tillåts dessvärre skymma hans förmåga att se förtrycket i landet och bristen på den mest elementära respekt för demokrati och människovärde. Jeanson pekar, i det närmaste reservationslöst, ut islamska terrorister som skyldiga till massmorden och våldet. Militären för bara en försvarskamp och president Bouteflika har snabbt slagit an en helt ny och öppen ton, resonerar den gamle motståndshjälten.

Hans slutsatser är till förväxling lik de algeriska härskarnas.

Den gynnsamma bilden av Bouteflika tonade bort bara något år efter hans utnämning till president. Snart är han förbrukad, hans avgång är redan utannonserad.

Fyra decennier efter Algeriets befrielse förestår en ny frihetskamp och den riktar sig mot landets egen härskande klass. Kampen pågår inne i landet och förs av hundratusentals människor. Den behöver stöd från utlandet. I morgon demonstrerar Paris. Fyra dagar senare samlas protestmöten i Washington.

När demonstrerar vi i Sverige?

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM