ÅSIKT

Kan vem som helst bli ond?

MAJA LUNDGREN om en fegis som ställer livsviktiga frågor

1 av 2 | Foto: Bild: EDWARD DERKERT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det börjar fint: psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra beskriver sin far, som under sex år lyckades gömma sig undan nazisterna och undgå förintelsen. Vid krigets slut intog ryska soldater den ort utanför Warszawa där han just då gömde sig. Nu var han fri, han gick längs en väg och fick se en grupp tillfångatagna tyska soldater sitta på marken.

En av de ryska soldater som vaktade dem sträckte en pistol åt honom och sa: "Du vet ju själv vad de har gjort med er. Så skjut dem då!" Rollerna var omvända, plågoandarna var utlämnade åt Igras far. Men han lämnade förstås tillbaks pistolen. Utan att vilja underskatta medkänslan (och utan att ha någon erfarenhet av krig) så tror jag att alternativen hämnd och grymhet inte utvecklas under exakt de betingelserna - femtio trötta soldater som sitter på marken, och en ensam förtvivlad man som kommer gående.

Ludvig Igras Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet anlägger ett psykoanalytiskt perspektiv på fyra ämnen: förintelsen, inbördeskriget i Jugoslavien, rasismen i Sverige och stalinismen. Han undersöker det totalitära och rasistiska tänkandets dragningskraft på människor och förlägger ursprunget till detta mycket tidigt i barnets utveckling. Häpnadsväckande tidigt, egentligen: med början redan i det första levnads-året. Spädbarnsgrymhet och spädbarns-patos.

Varje mänskligt samspel ger upphov till besvikelser och lidande. Så uppstår under det första levnadsåret de strukturer i barnets psyke som gör grymheten möjlig.

Det är en ofrånkomlighet. Våldet kan under vissa samhälleliga omständigheter utlösas hos i princip vem som helst - det är omöjligt att avgöra vem som utvecklar medkänsla i svåra situationer och vem som utvecklar grymhet.

"Destruktivitetens triad" - de inslag i själslivet som är roten till det onda - utgörs enligt Igra av narcissismen, de fientliga projektionerna och analsadismen. Narcissismen består (i Igras tappning) inte bara av självöverskattning utan även av en överskattning av symboler och föreställningar. "Symboler kan få männi-skan att döda: för en lyckligare klasslös framtid, för en rasren värld, för sin trosuppfattning eller något så ogripbart som äran och självrespekten."

De fientliga projektionerna sker när en individ eller grupp inte vill kännas vid en del av sina egna egenskaper, utan förlägger dem till andra. Analsadismen ligger till grund för när något beskrivs som ett orent som måste fördrivas med tvång - när de andra förknippas med fekalier, ohyra, kackerlackor och så vidare. Skällsord som kan ingå i vardagen barn emellan ("du är en bajskorv"), och i vuxnas uttalade eller omedvetna tankegods, men som under vissa samhälleliga omständigheter, kristider, och särskilt med manipulation ovanifrån, kan slå över i masspsykos och våld. Hinnan är tunn - hos Igra beskrivs den som så tunn att det förfärar.

De två primitiva attityder som ger upphov till omsorgen och grymheten kallas den integrativa positionen och den schizoparanoida. Båda är grundade i det förspråkliga förhållandet till mamman. Det integrativa präglas av ödmjukhet och ovisshet, det schizoparanoida av en extrem uppsplittring i gott och ont.

Psykoanalysen får hos Igra en uttalat moralisk, ja religiös funktion. Genom förståelsen av det sämsta inom människan kan man försöka stävja det sämsta inom människan. Det behöver förstås inte vara fel att psykoanalysen på detta sätt gör sig till väckelsepredikant med ett tydligt samhällsomhuldande, familjebevarande syfte (även om Freud bitvis var lite djärvare). Men problemen med Igras bok är mångfaldiga.

Han undviker allt som är känsligt - allt som skulle kunna utgöra praktexempel på hans idé om hur snabbt roller växlar: Israels behandling av palestinierna, de svenska mediernas nazistuthängning, Natos bombningar av Jugoslavien. Han nämner dem inte ens. Är det förträngning, eller vad är det? En komplett tystnad om några av kärnkonflikterna!

Innebörden av Igras teorier är att vilken människa eller vilket samhälle som helst kan drabbas av en blind fläck, och utan att ha en aning om det (under åberopande av anständighet och nödvändighet) gå i en auktoritär riktning. Att Igra då bara tar upp frågor som det just nu råder en ganska fullständig offentlig konsensus om och undviker det som bränns gör att boken känns ofullgången.

Kritiken av den svenska, hårda flyktingpolitiken (och därmed den offentliga dubbelmoralen) låter som pliktskyldig sirap, på långt avstånd från de verkliga konflikterna. Och maningen att vi inte bara bör värna om främlingen utan även om den fattige är lika klen.

Vidare tar Igra mer eller mindre uttalat avstånd från förnuftet. Han vill att den etiska drivkraften ska vara förspråklig och intuitiv. Den ska vara grundad i spädbarnets "spontana och oreflekterade altruism". Igra menar att redan ett spädbarn kan inse att modern är en egen person, som spädbarnet vill ta ansvar för. "Moralen har ett församhälleligt ursprung och den växer fram ur den omedelbara intuitiva gemenskap som uppstår mellan människor innan språket och tanken är där och försöker organisera och kontrollera situationen." Inget ont om spädbarnspatoset, men varför en så mörk bild av språket och tanken?

Det är inte främst utarmningen av den sociala omsorgen och det hårdnade samhällsklimatet som bär ansvaret för uppkomsten av nynazism i Sverige, menar Igra. Nynazisterna är för få för att det skulle kunna handla om ett samhällsproblem. I stället måste det vara grundat i "inre faktorer och familjeförhållanden". Alltså: mer resurser åt barnfamiljerna. Mer resurser åt vilka barnfamiljer - de i Bromma?

Igra beskriver medkänslan som mirakulös (det finns en stark religiös strömning i hans bok). Som exempel på medkänslans mirakel tar han Schindler som, trots att han kanske var antisemit, räddade judar undan förintelsen (det som Spielberg skildrade i sin film). Exemp-let Schindler intresserar Igra för att han var ett svin som plötsligt handlade

oegennyttigt med fara för sitt eget liv och att detta inte grundade sig i en humanistisk och genomtänkt människosyn, ej heller i ett politiskt ställningstagande, utan i en helt och hållet irrationell känsla.

Men Schindler tycks ha varit ett undantag (om nu bilden av honom stämmer). När man på åttiotalet intervjuade 400 personer som hade gjort insatser för att rädda judar under andra världskriget verkade de ha tre saker gemensamt. Deras föräldrar hade låtit dem delta i humanitärt arbete, de hade betonat människors likhet snarare än skillnad oavsett etnisk eller kulturell bakgrund och uppmanat barnen till altruism. En förnuftig uppfostran, alltså. Men Igra vill inte ta ställning för förnuftet som sådant. I stället betonar han återigen just familjen. Samhället kan när som helst slå över i totalitarism, hinnan är tunn, och någon upplysning är knappast möjlig - i stället är det familjen som får bära hela ansvaret för moralen. Det är inte samhällsförhållandena som utgör grundorsaken till våldet, betonar Igra. Valet är alltid vårt eget.

Och det etiska valet är - vilket Schindler får exemplifiera - i själva verket helt skilt från alla goda läror.

Empatin är mystisk, det finns ingen upplysning eftersom nazisterna läste Goethe, det finns inget framsteg " På den punkten tror jag att Ludvig Igra har fel. Att överklassnazisterna svängde sig med skrytlitteratur och samtidigt tog avstånd från konst och böcker som de ansåg vara entartet är en del av totalitarismen. Det är inte en del av humanismen. Den konst och litteratur som i olika tider och under olika regimer - inte sällan religiösa - stämplas som omoraliska är ofta just de som bidrar till den komplikation (och om man får uttrycka det så: förvirring, reflexion, snusk) som nazisterna ville ersätta med renhet och styrka. Fröet till nazismen finns knappast i Goethe, utan i bokbålen på mycket annan litteratur. Och faktiskt kan upplysningen - den förstådda - utgöra ett motgift mot våld och förenkling.

Barnets rädsla för att bli övergivet av sina föräldrar kan vara grogrunden för den vuxnes auktoritetstro och lojalitet, i stället för en önskvärd solidaritet även med människor utanför den egna gruppen, menar Igra. Därför är hinnan tunn - bräcklig, svår att medvetandegöra. En människa som känner sig ovälkomnad av samhället kan söka sig till små hårda klaner. Där håller jag med Igra. Det kan även finnas biologiska faktorer bakom de utstötningsmekanismer som hänger ihop med olika former av gruppsammanhållning.

Men medkänslan är inte förspråklig. Varför underkänna språket och tanken och deras möjligheter att öka människors förståelse av sig själva, samhället, maktens mekanismer? Menar Igra att språket är helt infekterat av makten, medan relationen till mamma är det enda äkta att hålla sig till här i världen?

Påståendet att klasstänkandet är att jämställa med rastänkandet - en kålsuparteori som Ludvig Igra också lanserar - är en del av det pågående projektet att grumla begreppen. Kommunism och nazism sägs komma på ett ut. Det enda som skilde dem åt, har man kunnat läsa på Svenska Dagbladets ledarsida, var att nazismen inte hade några anspråk på världsherravälde och att den åtminstone hade arbetsglädjen - arbetarna gick ju sjungande till jobbet. Så dum är inte Ludvig Igra. Men Stalin används som slagträ mot dem som dristar sig till att lyssna på Marx.

Igras bok ingår i en nyandlig strömning där själavården har krympt till ett privat minimum. Boken utmynnar i en förhoppning om mer resurser till barnfamiljerna. Individ, familj och religion är det enda att hålla sig till, när samhället beskrivs som opålitligt och politiken och litteraturen bara omnämns i samband med totalitarism.

psykoanalys

Maja Lundgren ([email protected])