ÅSIKT

Baklängesresan

ANITA GOLDMAN om en skolpolitik som kommer längre och längre ifrån sitt mål

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den sensommardag 1969 då jag började i gymnasiet är oförglömlig. Då samlades vid en tom gammal folkskolebyggnad nere vid Göteborgs centralstation stadens mest radikala och engagerade elever tillsammans med en - av eleverna noga "screenad" och utvald - grupp av stadens dito lärare (radikala och engagerade) för att under Skolöverstyrelsens beskydd och frikostiga budgetering starta ett unikt demokratiexperiment. Med Pink Floyd (eller var det Led Zeppelin?) vrålande ur högtalarna bände vi upp så mycket av den gamla asfalterade skolgården vi kunde. Och drog med färgpytsar in i korridorerna där uttryck för vår konstnärliga och politiska vilja snart fyllde väggarna.

Experimentgymnasiet i Göteborg var det mest tydliga och omtalade barnet av den tidens skoldebatt. Elevinflytande, metodik och kritiskt tänkande stod i centrum, betyg och kunskapsinhämtande var sekundärt. Detta är inte tillfället att analysera experimentets för- och nackdelar. Jag minns såväl de oändliga allmänna mötena där politisk korrekthet stöttes och blöttes mot krav på effektivitet som min oerhörda stolthet och frihetskänsla, då jag tillsammans med en lärare gick igenom läroplanens mål och riktlinjer och sedan i samråd beslutade hur just jag skulle lägga upp mina studier. Att bemötas av vuxna människor med respekt och vänskap (tentade av gymnasiets hela skönlitteratur på ett kafé bredvid skolan och tro mig, nivån blev inte lidande av det") var nog den största behållningen av mina Experimentgymnasieår.

I dag är jag - trots att mina barn endast befinner sig på mellan- och högstadienivå - redan en utmattad och uppgiven förälder som finner fel på såväl pluggskolan (tänk att detta fortfarande existerar!), på den snålhet och kortsynthet mot barn och ungdomar som kallas nedskärningar som på de pedagogiska alternativens varierande "flummighet". Min tids kamp för respekt visavi eleven har ersatts av lärarnas förtvivlade kamp för en smula respekt från elever och samhälle.

Just när "den blomstertid" åter kommer att avsluta ännu ett disharmoniskt skolår, får jag i min hand Resa i första klass. Detta är det fyndiga namnet på den historiskt tillbakablickande idéskrift om "skolan ur ett arbetarrörelseperspektiv" som LO givit ut i vår.

Namnet är väl valt eftersom det tydligt sätter fingret på den ideologiska utveckling som arbetarrörelsens syn på utbildning genomgick under 1900-talet. Från en kamp för att det som kallades "begåvningsreserven" i arbetarklassen skulle få chans att "åka första klass", det vill säga beredas möjlighet att gå i de läroverk som helt dominerades av medel- och överklassbarn och till kampen för en "förstklassig" enhetskola där alla skulle få samma utbildning och samma chanser.

Under en lång epok (från 1880 till 1950) fanns ett parallellt skolsystem med kommunala skolor (för arbetarklassen) och statliga läroverk (för överklassen). Först 1962 kom riksdagsbeslutet om en gemensam grundskola för alla. Det är tankeväckande att läsa om den mödosamma kampen för den demokratiska skolan i dessa dagar, då vi åter och i väldig fart är på väg mot ett parallellsystem; kommunala skolor för arbetarbarnen mot friskolor för medel- och överklassen och innerstadens elitskolor mot förorternas problemskolor. Så länge det tog att genomdriva idén och hur snabbt den nu förflyktigas!

Men när Metalls ordförande Göran Johnsson i DN Debatt (20 maj) behandlar sin rörelses förhållande till skoldebatten (underligt nog utan att citera LO-skriften) under rubriken "Arbetarrörelsen sviker skolan", hävdar han att rörelsen fastnat vid frågan om friskolorna kontra de kommunala skolorna (det vill säga skolans form), i stället för att debattera innehållet. Nämligen hur den offentliga skolan skall bli attraktiv och möta ökade klasskillnader.

Och det är trots allt här - i diskussionen om skolans innehåll - som man finner den verkligt intressanta och ständigt skiftande debatten. Från att ha sett "betygen som den fattiges bästa vän" utvecklades alltmer synen på skolan som den institution vilken inte endast skulle ge arbetarklassens "läshuvuden" tillfälle att bli ingenjörer, läkare och lärare, utan den som skulle driva fram ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle.

Denna utveckling gick över 40-talets bejakande av teoretisk utbildning för arbetarklassen för att ge denna möjlighet till "att leva ett rikt personligt liv" och vidare mot en allt större betoning på "individualisering" och bort från den syn som 1957 års skolberedning gav uttryck för, nämligen att grundskolan skulle "förbereda samtliga elever för deras kommande verksamhet i arbetslivet". På 60- och 70-talen kom så personlighetsutvecklingen i bakgrunden och ambitionen för arbetarrörelsen blir inte att "underlätta förflyttningen mellan klasserna (ståndscirkulation)" utan "att komma åt själva de mekanismer som upprätthåller och förstärker klasskiktningen". Skolan skulle inget mindre än "förändra klasssamhället".

Men 70-talets nyckelord "kollektiv, solidaritet och klass" ersattes på 80-talet av "marknad, miljö och genus" för att under 90-talet skifta till "individ, tillväxt och etnicitet".

Slutsatsen blir att vad vi vill med skolan är synonymt med vad vi vill med samhället. Och i samhällsdebatten i allmänhet som i skoldebatten i synnerhet är det knappast längre, som Metallordföranden själv påpekar, arbetarrörelsen som leder det offentliga samtalet. Man förlorade initiativet någon gång vid 80-talets början och av LO-skriften - och verkligheten! - att döma vet man inte hur man skall återta det i dag.

Och när jag berättar om Experimentgymnasiet för min son som går i 7:an, ruskar han på huvudet och tror att det är en av hans mammas ständiga överdrifter. Ett foster av hennes vildvuxna fantasi. Sådant händer inte i verkligheten. I alla fall inte på 2000-talet, säger han bestämt och tillägger: "Jag tänker ha vg i alla ämnen i åttan. Så det så."

samhälle

Anita Goldman ([email protected])