ÅSIKT

Olle Svenning: Några obehagliga frågor inför topp-mötet i Göteborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Vilse i Europa" av Edvard Derkert

Ni vet lika bra

som jag att EU är ett hönshus, ett nystan av stater som bara blir mindre och mindre – om man överhuvudtaget kan kalla det här som européerna har inrättat sig i för stater fortfarande”.

Citatet är hämtat från den tyske författaren Hans Magnus Enzensbergers Ack Europa. Enzensberger talar tröstande till en amerikan. Det tänkta året är 2006.

Grundfrågan är korrekt: Europeiskt hönshus eller något annat? Det europeiska huset, den europeiska fästningen, den europeiska herrgården?

Varje europeisk ledare av någon betydelse har på senaste tiden skissat på sitt hus. Förr skulle EU utvecklas i varierande geometrier, hette det. Möjligen skulle utbyggnaden ske i olika hastigheter och bygga på en kärna av länder. Ja, det fanns också sådana som förordade fädernesländernas Europa, fast de uttryckte sig på franska.

Den nya politiska arkitekturen arbetar med begrepp som ”en federation av nationer” (Lionel Jospin och Jacques Delors). ”En federation av fria nationer” (Joschka Fischer och Gerhard Schröder). ”En federation av nationella stater” (Jacques Chirac), ”Ett mellanstatligt Europa” (Tony Blair och Göran Persson).

Persson/Blair står för hönshuset, de andra för något slags funktionell praktbyggnad.

Ledarna, som samlas i Göteborg från den 14 till och med den 16 juni, ställs dock inför tre gemensamma frågor, alla relaterade till byggenas öppenhet, utrymme och konstruktion:

Finns det plats för flyktingar och invandrare från världen utanför kärn-EU?

Går det att upplåta utrymme åt folk och länder från Öst- och Centraleuropa?

Kan byggena styras demokratiskt?

Den första frågan är i princip besvarad med ett nej. Folk från icke-europeiska länder får bara undantagsvis tillträde. Schengen bestämmer murens styrka. Flygbolag effektuerar avvisningarna redan vid incheckningen. Undantag kan göras, fast bara under förutsättning att de tänkta invandrarna har marknadsmässigt attraktiv utbildning. Dataoperatörer anmodas söka sig till Tyskland. Där beräknas finnas plats för 30 000. Åldringsvården kan bli en framtidsbransch.

För att förbereda sig för överraskningar har EU-länderna skärpt beredskapen. Flyktingar ska interneras på särskilda fartyg utanför England och i anvisade läger i Danmark. I Italien lovade valets segrare att beskjuta flyktingar, i första hand de gummibåtar som fraktar dem från exempelvis Albanien. Båtarna kallas ”i gommoni”.

Inga fler murar i Europa, inget Rio Grande mellan det förhållandevis rika väst och det fattiga öst. Löftet har uttryckts i festtal, vid symposier, minnestillställningar och framtidskonferenser. Europa hör samman; det som hör samman växer naturligen samman.

Kulturen förenar: Rumänien-Storbritannien. Samma kamp.

Muren föll för tolv år sedan. Återföreningen väntar. Tidtabellen skymtar inte ens. Optimister antyder 2005 som året för försiktig EU-expansion. Tre nya länder eller fem?

Stora principfrågor måste avgöras dessförinnan. Till exempel måste fattiga arbetare från öst stå i kö upptill sju år innan de är mogna för den fina arbetsmarknaden i väst. Inget hindrar dock västeuropéer från att jobba i öst eller flytta sitt kapital dit.

Som vanligt gäller väst mot resten.

Man kan, enligt förebild från stora västeuropeiska ekonomiska tänkare, tala om ett närande och ett tärande Europa.

Förresten är också det tärande en i första hand västeuropeisk angelägenhet. Spanien behöver sina regionala stödpengar och Frankrike sina jordbruksbidrag. Irland röstade i fredags nej till EU:s fördrag om utvidgning. Pengarna räcker inte till allt, åtminstone inte till Polens jordbruk och Bulgariens glesbygd.

Några av Västeuropas mer framstående samhällsvetare har uttryckt kritiska synpunkter på det europeiska byggnadsprojektet, till exempel på turordningen. Deras grundmetafor lyder ungefär så här: Europa föredrog att bygga ett högteknologikök innan själva grunden var lagd.

De menar att Europa borde ha vuxit samman, förenat sina östra, centrala och västra delar och länder innan de skapade en tolvländersvaluta och en tjänstemannabank i Frankfurt.

Här ryms en del av den centrala demokratifrågan. Man skulle kunna säga den existentiella europeiska frågan:

Är det människorna, européerna, som ska förenas i första hand eller är det kapitalet och marknaden? Svaret hittills lyder: frihet gäller för kapitalet och marknadens okränkbarhet övervakas av en hel kommission, som dessutom vilar på den europeiska första pelaren. Ja, det är för närvarande tre pelare som bär upp det halvbyggda europeiska huset.

Européerna däremot får inte röra sig fritt. Kanske, om sju år. Eller snarare om sju plus fyra år.

Göteborg ligger för nära i tiden. Inga beslut kommer att fattas om det europeiska husets styrelse, om medlemsdemokratin. Diskussion pågår och ska fortsätta till 2004. Ett långt samtal, till vilket alla inbjuds.

Några maktfrågor har medborgarna redan avstängts från, exempelvis penningpolitiken. Den sköter ett antal bankdirektörer, dock med liten framgång.

Maktfrågan handlar om geografisk lokalisering. Till Bryssel, till delårshuvudstäder (för närvarande Stockholm) eller till de egna parlamenten.

Vem som ska betros med makten är ännu en oklar fråga: De respektive medlemsländernas regeringschefer? Direktvalda parlamentsledamöter i Bryssel? En kombination av europeiska parlamentariker och nationella parlamentsledamöter? En centralregering i den europeiska huvudstaden? Alternativen kan förstås kombineras, ibland i det oändliga.

Europa, eller åtminstone en europeisk elit, diskuterar begreppet federalism. Innehållet är oklart.

Betyder det superstaten eller den decentraliserade staten? USA:s system eller Tysklands eller Spaniens? Eller någonting alldeles nytt?

Dock är alla överens om att subsidiaritet ska gälla. Besluten ska föras så nära folket som möjligt enligt den katolska socialläran. I den styr dock påven.

Många är på jakt efter ett europeiskt demos eller ett torg, där européerna kan samlas till rådslag. Eller ett träd under vilket greken och basken och svensken öppet och uppriktigt ventilerar de europeiska grundfrågorna. Tolkar bör medfölja. Fast samtalen ska bli vänskapliga och fastställa den allmänna europeiska viljan.

Tillbaka till hönshuset, Enzensbergers europeiska hönshus. Han använde uttrycket för att trösta en högt uppsatt amerikansk vän, som misstänkte att européerna åtminstone var överens på en punkt: att jävlas med USA.

Hönshus eller palats, spelar ingen roll. Europa är i alla skepnader överens om att USA sköter vakthållningen och ideologin. Bara en vag fransk brytning kan anas.

Man kan som svensk och djupt troende europé utbrista: Välkommen, Bienvenu, Welcome to Cabaret Göteborg och till det stora öppna europeiska huset.

Ni ska alla veta att det är vaktat och beskyddat från golv till tak.

Olle Svenning