ÅSIKT

Hon tänder en svart sol

KULTUR

TOMAS LAPPALAINEN läser en radikal, modig – och ojämn bok av Maria-Pia Boëthius

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: BIBBI JOHANSSON
Maria-Pia Boëthius.

Just nu pågår en affär som är som klippt och skuren för ett tema i Maria-Pia Boëthius nya bok Mediernas svarta bok – En kriminografi. Affären är Dagens Nyheters chefredaktörs påstådda sexuella trakasserier mot kvinnliga medarbetare, och Boëthius tema är att medierna byter måttstock när de granskar mediemakthavare. En rad kvinnor på Dagens Nyheter har alltså uppgivit att de blivit sextrakasserade av chefredaktören, men velat förbli anonyma. I Arena har Josefin Brink skrivit utförligt om saken. Långsamt har ärendet krupit in i andra medier: nättidningen Sourze, Moderna Tider och Resumé. Det som redan i Brinks Arenaartikel var den stora frågan var att artiklar om saken stoppats i både Dagens Nyheter och i Expressen. Motiveringen var att de sextrakasserade kvinnorna inte ville framträda. Men som var och en vet publicerar både DN och Expressen regelmässigt artiklar som bygger på anonyma källor som bedöms som trovärdiga.

DN och Expressen sitter alltså i en snygg sax: antingen, kunde man tycka, får de väl trycka de där artiklarna eller också får vi andra lov att dra slutsatsen att ingen av tidningarna betraktar DN- journalister som trovärdiga, med intressanta konsekvenser för hur vi fortsättningsvis ska tolka artiklarna i Dagens Nyheter. (Ett tredje alternativ är förstås att de lösmynta kvinnliga journalisterna som brister i trovärdighet sparkas från sina jobb.)

Och en av Boëthius teser – att medieföretag använder en mer hänsynsfull arbetsstil när de ska granska sig själva – är hemma så det visslar om det. En fackpamp eller politiker i samma läge som DN:s chefredaktör, skulle ha utlöst ett medialt kakalorum i regnbågens alla färger.

Att jag väljer politiker eller fackpamp (varifrån kommer klangen i det ordet?) och inte direktör i näringslivet (den klangen?) har att göra med vad jag uppfattar som kärnpunkten i Boëthius bok. I korthet: den auktoritet som medierna lyckas utöva genom att presentera sig som sakliga och opartiska i tjänst hos ett allmännyttigt uppdrag vilar på en fiktion. I själva verket är medierna partiska och i de allra flesta fall i tjänst hos ett privat uppdrag. Det viktigaste uppdraget är att skapa vinst för det egna företaget. Därför sprider medieföretaget naturligtvis en positiv bild av sig självt: ”läsarnas tidning” mot ”makten”, ”vi gjorde avslöjandet”, etcetera. Och undviker sånt som skulle ge en negativ bild: ”våran chef sextrakasserar”, ”vi ljög om nazistgruppen”.

Läsarnas och tittarnas förtroende, som förstås också skapas genom en massa bra journalistik, behövs för att företaget ska gå med vinst, men inkomsterna kommer inte i första hand från läsarna och tittarna.

Inkomsterna skapas i stället genom att medieföretaget säljer läsarnas och tittarnas förtroendefulla uppmärksamhet till – här kommer de – direktörerna i andra privata företag som för att sälja sina produkter är intresserade av all den uppmärksamhet som medierna lyckas dra till sig.

Cirka 65 procent av dagspressens inkomster och 100 procent av de privata tv-kanalernas inkomster kommer från reklam. (Kvällspressen är ett undantag: den får mer än hälften av inkomsterna från läsarna.)

Allt det här handlar alltså väldigt mycket om direktörerna i det privata näringslivet – både de som äger de privata medieföretagen och de som finansierar medieföretagen genom att placera sin reklam i dem. Om man nu ser till den del av mediesystemet som inte sticker under stol med att den aktivt bildar politisk opinion – pressen – så finner vi att ungefär 80 procent av tidningarna på den opinionsbildande ledarsidan (vars chef brukar vara chef över hela tidningen) prompt och rättframt och dag efter dag ansluter till de politiska åsikter som brukar framföras av direktörer, till exempel av Saf. Detta är vad vi kallar den borgerliga pressen. Eftersom cirka 50 procent av folket sedan lång tid tillbaka röstat på socialdemokraterna eller vänsterpartiet är alltså landets tidningar mycket mer borgerliga än sina läsare.

Under de senaste årtiondena har sådana här privata och partiska aktörer i rasande fart köpt upp varandra så att det nu finns ett tiotal verkligt globala medieimperier. För dessa kan våra egna konglomerat (Bonnier, Schibsted och Stenbeck) bli munsbitar. Och då måste, om man får tro den bild Boëthius ger av situationen i England, Göran Persson om han vill sitta kvar efter nästa val bli riktigt god vän med och dessutom komma att dela en hel del politiska åsikter med till exempel mediemogulen Rupert Murdoch. En åsikt han helt enkelt måste dela är att politiken, det vill säga demokratin, det vill säga befolkningen i stort, absolut inte får lägga sig i hur det system för information, opinionsbildning och underhållning som präglar samhället är organiserat.

I slutet av boken uppmanar författaren folket att ”väcka politikerna ur deras medietrans och kräva att alla de politiska partierna skaffar sig en mediepolitik som de också vågar stå för”.

Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok Maria-Pia Boëthius skrivit. Hennes beskrivning av och försvar för public-service – denna ö med ett allmännyttigt uppdrag i ett hav av privata vinst- och maktambitioner – hör till de skarpaste och bästa jag läst i ämnet.

Men jag skulle också säga att det är en ojämn bok som skulle ha vunnit på att fackgranskas. Påståendet att Noam Chomsky och Edward Herman uppfunnit den forskningsdisciplin ”som granskar hur medierna styrs och styr och griper in i vår innersta tankevärld” raderar ut decennier av brittisk och fransk forskning. Den forskning om vilka effekter medierna har diskuteras inte, men de förenklade idéer man trodde på på 1920-talet återges.

Bokens attackyta ”media” inkluderar så många olika saker (ägarmakt, ytlighet, elakhet, journalister som manipulatörer, journalister som manipulerade, reklam, nyliberalism, spinn doctors, skriverier om kändisfylleri, självcensur, mobbning, omslagsmodeller, grabbgubbar, drevjournalistik, amerikanska ”våldsshower”, lögn med mera) att frågan blir om det ger analysen så mycket att samla alltihop under samma hatt. Ja, det är så många saker att man förstår att författaren lånar uttrycket ”den koncentrerade men abstrakta makten” som en omskrivning för just mediemakten. Saken kompliceras ytterligare av att Boëthius är en stridbar mediedebattör i en mängd sakfrågor som kanske inte är mer medierelaterade än vilken fråga som helst, men som ändå förs till torgs under en mediekritiskt fladdrande fana. Ibland hutar hon till och med åt redaktörer för att de publicerat särskilt misshagliga alster. Eller hur ska man tolka att hon menar att DN:s kultursida bidrar till att göra antisemitismen och främlingsfientligheten rumsren bara för att de tryckt en artikel av en professor i idéhistoria som med hänvisning till det snäva debattklimatet tycker att tidskriften Salt behövs? Man får anta att hon menar att det var fel av DN att göra antisemitismen rumsren.

Borde de då inte ha tryckt? Är inte John Stuart Mills och Voltaires tro på argumentens kraft i en fri offentlighet en klokare hållning i sådana här frågor? Det vill säga: ”Jag avskyr vad du säger men jag skulle ge mitt liv för din rätt att säga det!”

Det är alltså en bok som angriper över hela fältet. I vissa stycken är den ”abstrakta makten” alltför abstrakt, i andra alltför speciell för att riktigt bära upp den vibrerande indignation som ofta svävar över texten. Men i vissa andra stycken finns det stora poänger med en totaliserande angreppsvinkel, som när vissa maktfrågor renodlas, demokratins halt besiktigas och en parallell dras till totalitära samhällen.

Genom att rakt av läsa vad Nationalencyklopedin skriver om ”kommunism” och jämföra med vår egen situation lyckas Maria-Pia Boëthius tända en svart sol i vars onda sken åtminstone jag hädanefter ska tolka medieframdrivna ministeravsättningar.

”De folkvalda råden (läs de av folket valda politikerna) var dock endast en chimär, eftersom den reella makten låg i en annan struktur, nämligen partiapparaten (läs de stora medieföretagen över vilka folket saknar inflytande). Dess struktur dubblerade statsapparatens, vilket knappast var en slump? Partiet (privata medier) hade en gång tänkts som en förtrupp, ett avantgarde, men i stället för att leda utvecklingen genom flammande agitation och enstaka inspirerande exempel blev partiapparaten djupt involverad i detaljstyrning av löpande ärenden. För den händelse företrädare för statsapparaten respektive partiapparaten hade skilda uppfattningar i någon fråga var det regelmässigt statsapparaten som fick ge vika. Denna vardagsinblandning drabbade för övrigt alla sektorer i samhället.”

Tomas Lappalainen