ÅSIKT

Alla vill ha sin olyckliga och ensamma Hjertén

KULTUR

KONST

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sigrid Hjertén. I själen alltid ren

Bror Hjorths Hus i Uppsala

T o m 2 september

Sigrid Hjertén: ”Iván sover”, 1915.

När konstnärsmyter

odlats har en man oftare än andra fått stå modell: Vincent van Gogh. Missförstådd, ensam, galen och genial. Hur mycket bilden än modifieras kvarstår dessa element vilket åtminstone bevisar en sak och det är att behovet av myter är stort hos både konstnärer och publik.

Den svenska motsvarigheten till van Gogh torde vara Sigrid Hjertén. Här finns smaskiga ingredienser: ständigt hånad av kritikerna, diagnosticerad som schizofren och slutligen avliden efter en felbehandling, en misslyckad lobotomering. Dessförinnan övergiven av sin make, Isaac Grünewald, och ur stånd att måla de sista tio åren av sitt liv, de år hon framlevde på Beckomberga.

I mytbildningen bortser man om och om igen från den plats Hjertén faktiskt tog i sin samtida konstvärld. Hon var förvisso inte psykiskt stabil de sista åren av sitt liv, men dessförinnan befann hon sig i den gryende modernismens absoluta centrum. Hon hade studerat för Matisse och varit en av hans favoriter, hon ingick i den exklusiva expressionistgruppen De åtta. Och hon tog sig med hjälp av olika strategier igenom konflikten mellan konstnärskap och moderskap.

Kritikerna var alls inte enhälligt negativa, tvärtom skrev bland andra August Brunius positivt om hennes måleri då han recenserade en stor grupputställning på Liljevalchs. Detta förbigås oftast – alla vill ha sin olyckliga och ensamma Hjertén.

Liksom många andra kvinnor och män respekterades hon av sin samtid men sorterades ut ur konsthistorien. Det stora retrospektiva genombrottet kom i mitten av åttiotalet, under nittiotalet producerades en rad utställningar och nu är det Bror Hjorths Hus som visar Hjertén över sommaren. Utan att kunna låta bli att dra samma eländighetsbeskrivning igen: då underskattad, nu en av de viktigaste modernisterna. I positivistisk anda fastslås hur mycket klokare vi är nu än de var då.

Nåväl. All text är reproduktion. Ett enda ord om mytbildningen genererar mer myt. Det går att försöka strunta i den och i stället se det som nu visas. Utställningen är liten och de stora paradverken saknas. Det lider man inte av, i stället ges utrymme att se och ta till sig Hjerténs grafik och ett litet antal skisser. De mindre kända verken öppnar också för en förståelse som inte snabbt faller i den biografiska fällan.

Hjerténs formutveckling från de kompakt modellerade fälten till den upplösta, genomlysta ytan blir tydlig och i bakhuvudet ekar hennes egna ord, ur en artikel i Svenska Dagbladet 1911:

”Kurvan är konstverkets melodi och intet hos figuren får rubba dess följdriktighet.”

Linjespelet och sinnet för färgen var hennes styrka, ett tänkande som troligen grundades i hennes tidiga, textila utbildning.

När den vindlande linjemelodin möter den harmonierade och fasta färgen, ömsom varm ömsom kall, skjuts onekligen en och annan försiktigt passionerad pil rakt ut i rummet.

Ulrika Stahre