ÅSIKT

Med eller utan blick

1 av 4
Roger Ballen: ”Tommy, Samson and a mask”, 2000.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sladdarna bildar grafiska mönster mot en ljus vägg, små kattungar och hundvalpar visas upp, människor har fastnat i poser som saknar varje praktisk mening. Roger Ballens fotografier blir vid en första titt förunderliga utsagor från en annan värld, en annan tid. Renässansporträtt vridna in absurdum, hintar till mytologiska motiv, men också studier i förfall, åldrande, fulhet och utsatthet. Fotografierna är provocerande och för tankarna till freak-show. I små format och med gråtonerna varandra lika blir motivens upprepning bedövande.

Det är svårt, men det går efter ett tag att tvinga bort blicken från det dokumentära. Människor och miljöer är slitna och vanans makt gör att man väntar sig antingen romantisering, realism eller reportage. Här är det i stället fråga om en esteticering som så att säga kommer från andra hållet.

Ballens fotografier är mycket medvetet arrangerade och liknar egentligen absurdistiska tablåer eller lekar. De är inga försök att skildra någon verklighet, några mänskliga villkor. I stället används människor, miljöer och djur som former.

Ungefär som när Cezanne målade porträtt och stilleben med samma blick. Skillnaden är förstås att fotografiet mer än andra medium har att förhålla sig till en ”sanning” – det avfotograferade finns faktiskt i en sinnevärld och kan aldrig hämtas helt ur fantasin.

Ballen är regissör, manusförfattare och fotograf i en och samma person, och hans objekt är formen och ironin.

Ändå är det svårt att helt avstå från alla identifikationer. Blickarna som tränger ut ur bilden och rakt mot betraktaren är ibland förvånade, ibland likgiltiga, många gånger stolta och prövande. Och hur ter egentligen jag mig? Hur faller skuggan från min arm och vilka linjer förstärker jag när jag går genom ett rum? Kanske är det så att Ballens fotografier trots allt lämnar en grubblande eftersmak – vi kan alla med eller mot vår vilja vara estetiska objekt.

Melanie Friends serie bilder från Kosovo kunde inte vara mer olika Ballens tablåer. Här syns inga människor, bara interiörer och trädgårdar. Inga direkta spår finns av det våld och den terror den albanska befolkningen utsatts för det senaste decenniet men när berättelser om övergrepp strömmar ur högtalarna byter de tomma rummen skepnad. De är både trygghet och minne, i fotoögonblicket övergivna bär de vittnesbörd om något oerhört.

När vardagen rämnar och allt som tidigare har varit bekant – som askfatet på bordet och mattorna som täcker golvet – byts ut mot kaos blir den lugna ordning som fortfarande härskar i rummet något annat, något nästan grymt.

Melanie Friend har medvetet avstått från att skildra våldets Kosovo med traditionellt dramatiska medel. Hennes krigsreportage är nog så inträngande med tystnadens hjälp.

Fotokonstens bredd och förmåga att tvinga sin betraktare att hitta nya vägar till seendet demonstreras hos båda dessa fotografer – så sammanställningen av två så olika temperament, dramatikern Ballen och scenografen Friend, har till sist en del poänger.

konst

Ulrika Stahre

ARTIKELN HANDLAR OM