ÅSIKT

"Havet er mit, havet er mit"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alfågeln retas lite med sin sång.

På besök vid den andra kusten, den salta. Bofinken har, precis som människan, sin lokala dialekt här. Hanen ropar ut i de svartnande rummen och gläntorna i en ljus, lite pipigare tonart, sprucken, som om lite salt satt sig i strupen. Annorlunda, tänker man, annorlunda och likadant.

Fåglars dialekter har den danske författaren och folklivsforskaren Eske K. Mathiesen skrivit om i en liten nyutkommen bok, Havet er mit. Det är alfågelns läte han tittat närmare på nu, hur det tolkats i olika länder i Norden och omsatts i legender och folkmusik, (mycket ursprunglig folkmusik har uppstått ur fåglalåt, i Sverige på båda kusterna, i Finland, Nordnorge och på Gotland finner man folkmusik som tagit alfågelns – havlittens – vårläte och spelat vidare på).

Alfågelns sorgset klingande läte känner de flesta som vistats i havsnära trakter under vårvintern. Mathiesen beskriver det så här: ”Det är ett spel i vokalerna mellan ljus och mörker och talar om motsättningen mellan hav och land: Havet är mitt, landet är ditt. De små rimmen är musik och text i ett, en lakonisk signalliknande sång.”

Också namnet är som så ofta, ljudhärmande, man hör lätet, spelet mellan ljus och mörker, i det finska alli, det norska havelle, bornholmskans gaddis, danskans havlitt. Alli, alli, ljust, mörkt, ljust, mörkt. Håll kvar det i munnen en stund, och du har det böljande ljudet från dimman en sval februaridag i yttersta skärgården.

En gammal föreställning, skriver Mathiesen, är att alfågeln retas med sin sång, att det finns en stolthet ”kryddad med en fingerspets hån” i vårlätet. Det har tolkats som att fågeln sjunger till jägarna på stranden och hånar dem för att de inte fick alla alfåglarna och aldrig kommer att få det. Redan Olaus Magnus var inne på en sådan tolkning av alfågelsången.

På andra stranden skymtar det stora oljeraffinaderiet, det lyser och flammar upp surrealistiskt på nätterna. Ingen fågel far så illa av oljeutsläpp som alfågeln, en liten oljefläck i den svartvita fjäderdräkten och den förlorar sin isolerande funktion och fågeln fryser snabbt ihjäl. Fältet ligger förstås öppet för framtidens tolkningar av alfågelns sagolika vårvintersång. När också den fossila epoken är över, när människan sökt sig finare metoder för att värma och förflytta sig, då kommer alfågelns klingande sång kanske att beskrivas som trött, trotsigt och, vem vet, kanske triumfatoriskt: ni fick oss inte alla, vi finns ännu kvar, och vi låter: ”havet er mit, havet er mit”.

etnologi

Joar Tiberg ([email protected])