ÅSIKT

Esterna som hjälpte Hitler

...och fick hjälp av Sverige. Maj Wechselmann läser nya rapporter.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1998 tillsatte den estniske presidenten Lennart Meri en internationell kommission med uppgift att definiera vilka brott mot mänskligheten som begåtts i Estland under och efter andra världskriget. Kommissionen leddes av bland andra Max Jacobson, och Uffe Elleman Jensen.

Nyligen utgav kommissionen två rapporter, en om tiden under ockupationen av Sovjet och en om tiden under den tyska ockupationen. Kommissionen kom fram till att ett mycket stort antal ester hjälpte Hitler och medverkade till folkmord och krigsförbrytelser, inte bara mot estniska judar utan mot judar och krigsfångar från hela Europa. Många av dessa ester flydde sedan till Sverige.

Citat ur rapporten: "Ett lägerkomplex bestående av 20 läger etablerades vid Vaivara september 1943; vid Klooga sköts ca 2 000 fångar. Åtskilliga mördades i Centralfängelset i Tallinn och ett läger i Tartu. Tyskarna deporterade ett okänt antal judar till Estland från Litauen, Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen. Ett koncentrationsläger upprättades vid Jägala 1942, kommandant var esten Alexander Laak . 3 000 judar som inte räknades som arbetsdugliga sköts vid Kalevi Liiva."

Estniska militära enheter och polisbataljoner deltog i dödandet av judar i arbets- och koncentrationslägren i Estland. De deltog också aktivt i omringandet och dödandet av judar i en rad småstäder i Vitryssland och Polen, de mördade även 7 000 etniska ester och mellan 400 och 1 000 estniska och utländska zigenare.

15 000 ryska krigsfångar dog i estniska läger.

Intentionen med den hårda behandlingen av slavarbetarna, var att de skulle arbeta sig till döds, skriver kommissionen, och slår fast att det estniska självstyret, eller direktoratet som det kallades under tysk överhöghet 1941-1944, deltog i mördandet. Kommissionen anser därför att medlemmarna av direktoratet - som utpekas och namnges - är medansvariga för brott mot mänskligheten. Inrikesministern, Oscar Angelus, efterlystes 1987 i Sverige av Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles, den svenska regeringen skrev till centret att Angelus under hela efterkrigstiden varit svensk medborgare, men nekade samtidigt till att vidta några som helst åtgärder mot honom.

Enligt kommissionen bar en rad estniska polis- och hemvärnschefer samma krigsförbrytaransvar som direktoratet. Även dessa chefer namnges, bland dem Karl Linnas och Ewald Mikson. Dessa två, såväl som en rad estniska och lettiska polischefer, flydde till Sverige i slutet av kriget: "Även om estniska polisen formellt var underordnat tysk polis och säkerhetspolis, finns det bevis för att esterna agerade aktivt och självständigt när det gällde att utfråga misstänkta judar, arrestera, döma och verkställa domarna."

Kommissionen skriver att minst 1 000-1 200 man ur det 40 000 man starka estniska hemvärnet Omakaitse deltog som vakter i lägret. Dessutom medverkade de till massmord på judar i Polen och Vitryssland, samt tjänstgjorde som vakter i lägret Ibizca.

Enligt förarbetena till Sandlerkommissionen (SOU 1948:7 Parlamentariska undersökningskommissionens angående flyktingärenden och säkerhetstjänst) kom de namngivna medlemmarna ur Estniska Quislingstyret, Direktoratet, och polis- och hemvärnschefer hit med båtar som underrättelsetjänsten tillhandahöll. De flesta av dem erhöll genom Flyktingbyrån statliga arbeten.

I allt forslades ungefär 1 200 ester och 3 000 lettiska medborgare hit med hemliga militära båtresor. Resorna var okända för polis- och tullmyndigheter, men när en båt uppbringades av landsfogden i Nynäshamn tog en av cheferna för den militära underrättelsetjänsten, samt flyktingchefen Robert Paulson, ansvaret för resorna. Robert Paulsson var den ende ämbetsmannen som efter kriget dömdes för samröre med Gestapo. Sandlerkommissionen såg sig tvingad att undersöka några av de i denna artikel namngivna estniska polischefer och även en rad lettiska medborgare efter att enskilda balter eller baltiska flyktingorganisationer pekat ut dessa som krigsförbrytare. 1946 kom Sandelkommissionen fram till att beskyllningarna var sanna.

Förundersökningarna hemligstämplades långt efter att Nürnbergsprocessen börjat och sedan dess har ingenting hänt.

Om Göran Persson önskar en uppgörelse med det förflutna bör han tillsätta en internationell kommission som tar itu med Sveriges undangömmande av baltiska krigsförbrytare efter andra världskriget.

Maj Wechselmann ([email protected])