ÅSIKT

Lyssna, de lever igen

Mikael Strömberg går igång på röster från förr

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Winston Churchill.

Lantbrevbäraren kommer med en? eeehhh? sardinburk? Nej, nu ser jag, en tunn arkivlåda i silver, en sån i vilken de kommunistiska arkiven samlade försvunna människors guldringar. Fast denna låda kommer från förlaget Bakhåll i Lund och innehåller ljudinspelningar från fonografens och 78-varvarens guldålder.

Märkligast av allt – och det tror jag ingen kan vänja sig vid – är hur historiska ljud förmår krympa avstånd i tid. Det är strängt taget två saker man lyssnar till. En levande människa i rummet. Och minnet av ett ljud, ett historiskt akustiskt fingeravtryck.

På så sätt skiljer sig det reproducerbara ljudet från all annan konst och dokumentation. Visserligen är Judy Garland och Winston Churchill döda men återuppstår plötsligt. Livet kommer genom munnen, genom andedräkten.

Det där relativa avståndet mellan då och nu har flera namn, ett är ”Time Space”, ett annat är ”Psykoakustiskt universum”. Ljudminnet och tiden spelar oss alltså ett spratt och vi hör rösterna såsom vi vill att de ska låta.

Bland de föremål som museer i regel tycker är svårast att spara och presentera är ljud- och musikmiljöer. Gamla ljud försvinner, nya kommer till. Kruxet är att spara också den akustiska närmiljön som omgav ljudet just när det spelades in, för annars känns det utskuret och abstrakt. Det vi kallar närvarokänsla utplånas genast om inte alla dimensioner av ljudet (i sid-, höjd- och djupled) finns representerade.

Bakhåll har tidigare givit ut ett antal cd med arkivljud, till exempel Allen Ginsbergs föreställning Meditation Rock, radiopjäser av filmklassikerna Casablanca, Stagecoach och Maltese Falcon, en deckare med Frank Sinatra i huvudrollen och ett urval av Groucho Marx galna frågesport i radio. Nu har man riktat mikrofonen utåt fältet och den historiska händelsen med cd:n Historiska spår 1.

Det är onekligen en mystisk anden i flaskan-upplevelse att ha Thomas Alva Edison stående i rummet och berätta om en påhittad jorden runt-resa med hjälp av elektriska fält. Att höra Bessie Smith sjunga A good man is hard to find med en röst som maltwhiskey, så att gravyrnålen rispar trumhinnan. Och att höra Enrico Carusos blodstörtande röstresurser i O sole mio. Sir Arthur Conan Doyle har svårt att förstå varför alla älskar Sherlock Holmes; Doyle ljög ju bara ihop några böcker om en privatdeckare med skarp iakttagelseförmåga, varför detta intresse? Albert Einstein talar om primitiv teknologi, Betty Boop sjunger med en pipig flickröst i en kvinnas kropp, Boop-boop-a-doop. Fantastiska ljudhändelser allihop!

Ändå är det tre akustiska ögonblick som biter sig kvar i ljudminnet och som kolorerar de svart-vita fotografierna med närvarons färger. Tre på olika sätt grymma händelser där ljudet säger mer än bilden.

Först reportaget från Hindenburgolyckan. ”It burst into flames!?Oh, humanity!” utbrister reportern samtidigt som han ursäktar sig att han gråter i radio. Hårt pressad i en storpolitisk värld och svårt att uttrycka sig på engelska, förhörs Bertolt Brecht om oamerikansk verksamhet. Man förlöjligar och skrattar ut honom. Stundtals rena slakten. Det tredje spåret är landstigningen i Normandie, Operation Overload, med adrenalinstinna reportrar i regnet av bomber och granater.

Att just dessa skildringar är så fyllda av närvaro, tror jag helt enkelt beror på att de återger vad någon ser, hör och känner. Ingen dramaturgi behövs.

Bakhålls Sound Archive

är faktiskt början till ett museum för utrotningshotade ljud. Å andra sidan kan vem som helst bygga ett sånt museum. Det är bara att byta ut kameran mot bandspelaren, ge sig ut i världen och bli en ljudletare. ”När Farfar drog fräckisar och sjöng snapsvisor, 29 maj 1998”, ”Det var året som det regnade hela sommaren, 23 juni 2000”, ”Böcklingmannen på torget, 28 februari 1994”, osv.

ljud

Mikael Strömberg