ÅSIKT

En stor roman om vår tid

GÖRAN HÄGG sträckläser 500 sidor och tänker på Borges, Strindberg, Dostojevskij...

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Stephen King – ständigt aktuell med nya böcker. Nu ska han dessutom skriva en egen version av Lars von Triers ”Riket”, tv-serien med bland andra Ernst-Hugo Järegård. Spökerierna på Rigshospitalet blir ”The Kingdom” i fjorton avsnitt. Det här är Kings första stora projekt sedan han blev svårt skadad i en bilolycka för två år sedan.

Jag har just läst en bok som gripit mig djupt. Både konstnärligt och mänskligt. En sån där tegelsten som av kritiker brukar betecknas som "ett krävande läsarbete". 500 sidor. Men när man väl tagit sig in i den är man förlorad.

Ändå är formen komplicerad och svår att karaktärisera. Prosamodernism med extremrealistiska inslag? Experiment med synvinklar och fiktionsbrott? Egentligen består den av fyra kortromaner eller långnoveller med en epilog, som belyser varandra och ger nya perspektiv på vad som hänt i de övriga. Lawrence Durrells Alexandria-kvartetten är den förebild som faller en i tankarna.

Först en barndomsskildring från en småstad i New England 1960. Elvaårige Bobby bor med sin groteskt elaka mamma. Ett psykologiskt mästerstycke - vi förstår varför den unga änkan blivit som hon är. Den åldrade, kanske lätt galne grannen Ted öppnar böckernas värld för den ensamme pojken. Bobbys första kärlek till jämnåriga Carol får ett brutalt slut med det övergrepp hon utsätts för av större pojkar från den katolska realskolan.

Allt tycks bekräfta den dystra bild av livet Bobby möter i böckerna av Golding och Steinbeck - vilka samtidigt erbjuder en sorts tröst. Mer diskret anbragta är referenserna till R L Stevenson och Joseph Conrad. Hela tiden kommenterar boken sig själv genom pojkens tankar om böcker.

Den första romanen slutar i en sorts romantisk ironi inspirerad av Borges eller E T A Hoffmann. Är grannen Teds fantasier om onda varelser i gula rockar och mystiska meddelanden à la Strindbergs Inferno rentav verkliga? Eller är det bara skyddsfantasier hos Bobby när tragedierna drabbar Carol, Ted och mamma och förvandlar honom själv till en brutal ungdomsbrottsling?

Nästa roman verkar först inte alls ha något med inledningen att göra. Utom den exakta känslan för miljö, det lysande bildspråket (inte en missriktad metafor!) och den eleganta språkbehandlingen, som inte ens översättningen kan dölja.

En helt igenom realistisk jagroman om livet vid ett college hösten 1966. En kortspelsepidemi utbryter och ödelägger mångas framtid. Vietnamkriget pågår, engagemanget växer bland studenterna, demonstrationerna börjar. (Avsnittet känns mycket aktuellt i dagens Europa.) Berättaren Peter förlorar sin sexuella oskuld.

Men flickan han har ett bitterljuvt förhållande med, och som sedan blir extrem vänsterterrorist, är Carol från förra berättelsen. Hennes bedragne pojkvän är Bobbys kompis Sully.

Den tredje historien är ett tragikomiskt scherzo i presens, vars poänger det vore synd att avslöja i förväg. Året är 1983, och huvudpersonen är Vietnamveteranen Willie. Han är en av de pojkar som gav sig på Carol. I Vietnam har han fört befäl över en av Peters collegekamrater, men också räddat livet på Sully. Sammanträffandet känns långt mer motiverat i handlingen än hos till exempel Dickens.

Redan här anas ett större mönster av skuld och försoning, som blir helt uppenbart i den fjärde delen.

Nu är det den åldrade Sully vi möter. Fysiskt och psykiskt märkt av Vietnam. Året är 1999. Männen bär "golfmage" och käkar Viagra och Losec. Här är det alldeles solklart att den spökgestalt Sully möter är produkt av hans egen ångest. Han vet det själv. En vietnamesisk gumma som dyker upp ideligen och påminner honom om hans skuld. Lite som Ivans privata djävul i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Viföljer de sista förvirrade timmarna i hans liv, där en hel generations skuld och besvikelse gestaltas.

Innan epilogen låter Bobby återvända till Sullys begravning och möta Carol i ett slut som åter balanserar på gränsen mellan dröm och verklighet, försoning och djup olycka.

En stor roman om det senaste halvseklet och människans eviga osäkerhet. Rik på litterära allusioner och tidlösa psykologiska mönster. Och samtidigt oavbrutet medryckande, spännande, så att den inte går att lägga ifrån sig.

Det sägs att det är svårt att sprida litterär kvalitet. Borde inte den som skrivit en sådan bok vara världens mest lästa författare?

Men det är han faktiskt.

Hjärtan i Atlantis (övers John-Henri Holmberg, Bra böcker), som boken heter, är Stephen Kings senaste roman.

...och här berättar han om sig själv

handbok

Stephen King

ATT SKRIVA -

en hantverkares memoarer

Övers: Tove Berglund

Janson