ÅSIKT

”Demonstrera aldrig utan kamera”

MATS DELAND om ansvarslösa demonstranter och en polisbrutalitet som måste dokumenteras

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Magnus Wennman
G8-mötet i Genua.

”Gå aldrig mer ut och demonstrera utan att ta med er en kamera och ett anteckningsblock. Var och en av er. Bara så kan vi dokumentera den internationella eskaleringen av polisvåldet. Vi måste dokumentera det som händer, det är allas ansvar!”

Wolf-Dieter Narr är politologiprofessor vid Freie Universität i Berlin, och leder en grupp av demonstrationsobservatörer. De har samlat material i flera år, och deras slutsats är entydig: det handlar om en koordinerad, internationell eskalering.

För ett par månader sedan skrev Naomi Klein på den här sidan om ”McProtests”, om att den globala demokratiseringsrörelsens aktioner blir alltmer förutsägbara. Det handlar inte så mycket om våldet och skadegörelsen i sig, som om att de blir politisk teater. Polisen utför ”preventiva” attacker mot fredliga demonstranter eller övernattningslokaler, militanta demonstranter utför i sin tur lika preventiva attacker mot polisstyrkor som omger demonstrationerna (detta verkar vara vad som föregick dödsskjutningen i Genua).

Båda sidor kan fullständigt sanningsenligt säga att det inte är de som provocerar fram våldet, det skulle ha utlösts ändå av den andra sidan.

De anarkistiska och kommunistiska grupper som brukar uppträda svartklädda och maskerade utsätts nu för förkrossande kritik på olika oberoende mediesidor.

Utan tvivel är mycket av den kritiken berättigad. Visserligen ljugs det oerhört om de militanta demonstranterna. De har inget att göra med sjuttiotalets terrorism eller med trettiotalets fascistiska stormtrupper (snarare med dåtida självförsvarsgrupper). Könsbalansen är sannolikt jämnare bland dem än bland övriga demonstranter.

Men det finns på sina håll ett förakt mot ickevåldsdemonstranter, det finns skuldbeläggande makttekniker, det finns våldsförhärligande och ansvarslöshet. Inget av detta går att försvara, och när kritiken nu framförs av demonstranter som själva bokstavligen vågat livet i sammanstötningar med polisen, och som hämtat sin information från egna upplevelser och oberoende nyhetskanaler, måste de militanta ta den på allvar.

Den självkritiska diskussionen inom proteströrelsen kontrasterar dock starkt mot det entydiga stöd som politiker, inklusive Göran Persson, har visat de huliganer som finns i polisleden.

Med tanke på hur många som varnat för de högerextrema inslagen i den nuvarande italienska regeringen, är kritiken mot den italienska polisens framfart märkligt dämpad.
Detta förakt för världens mest respekterade organisation för mänskliga rättigheter är fasaväckande Trots allt skadades mer än fem hundra demonstranter i Genua, många fler än de som greps under demonstrationerna. I måndags tvingades Berlusconi distansera sig från sin polischef, efter att detaljer avslöjades om ”razzian” mot Genua Social Forum och det oberoende mediecentret natten mot söndag. Polisen överföll urskillningslöst sovande aktivister, och slog besinningslöst omkring sig utan att möta något som helst motstånd. Trettioen aktivister måste föras till sjukhus, flera av dem medvetslösa, minst tre av dem hamnade omedelbart på operationsbordet (enligt engelska The Guardian). I Arbetaren vittnar ”Starhawk”, en femtioårig kvinnlig journalist från USA:

”De hade kommit in i rummen när folk låg och sov. Alla hade lyft upp sina händer, ropat ”pacifisti!”. Och de hade slagit skiten ur varenda en som låg där. Det finns inget tjusigt sätt att säga det. Vi gick in i byggnaden: det fanns blod på vartenda ställe där människor sovit, pölar av blod på en del ställen, inredningen hade vräkts över ända, datorer och utrustning förstörts.”

Vittorio Agnoletto, ordförande i Social forum, berättar i The Guardian:

”Vi åkte till sjukhuset.Jag är läkare. Jag såg skador som överensstämmer med avsikten att skapa så mycket smärta som möjligt. Sjukhuschefen sa att polisen hade tagit över det [sjukhuset]. Han sa att två personer hade trauma och inre blödningar, en man var förlamad i ena sidan av kroppen, och två män var fortfarande medvetslösa. Sjuksköterskorna, alla, var väldigt rädda.”

Den typen av dåd är planerade, godkända från högsta ort. Det går inte att få en vanlig polisstyrka att utföra dem. Poliser, även av den vanliga hyggliga sorten, kan begå övergrepp i stridens hetta, men systematisk tortyr och misshandel av en stor grupp helt försvarslösa människor – de låg i sina sovsäckar – kan bara handplockade kommandon utföra. Vittnen påpekar också att en polisofficer så småningom kom in och avbröt aktionen, för att den inte skulle kräva dödsoffer. Nu handlar diskussionen i Italien om på vilken nivå någon ska utses till syndabock för den inträffade.

Samtidigt väcker aktionen minnen från Göteborg. Den mest direkta parallellen är förstås specialstyrkornas stormning av Schillerska gymnasiet, även det natten till söndag. Även då trakasserades och misshandlades försvarslösa.

I mars i år publicerade Amnesty international en omfattande dokumentation om polisövergreppen i Prag förra hösten. Rapporten har avfärdats som ”internationell konspiration” i Tjeckien och i väst har den inte mött något intresse utanför vänstern. Detta förakt för världens mest respekterade organisation för mänskliga rättigheter är fasaväckande. Amnesty har ännu inte beslutat om de kommer att utreda händelserna i Göteborg och Genua, men material samlas nu i London.

Så länge ledande politiker, från Sverige eller andra länder, väljer att låta sig skyddas med metoder som de skulle fördöma om de förekom i exempelvis Vitryssland eller Jugoslavien, är dokumenterandet och vittnesmålen bokstavligt talat livsviktiga.

Mats Deland

ARTIKELN HANDLAR OM