ÅSIKT

Om vi blir vad vi äter...

LARS ÅKE AUGUSTSSON läser en rapport från snabbmatens helveten

KULTUR

samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Eric Schlosser

Fast Food Nation – What the All-American Meal Is Doing To the World

Allen Lane/The Penguin Press

Foto: Fredrik Hjerling
McDonald’s – maktlysten multijätte som nu försöker ta sig in i den svenska skolan. En reklamskylt på en skolvägg i Haninge har väckt en viss debatt.

En morgon härom0månaden körde jag hungrig av en motorväg i USA. Staden och staten spelar ingen roll. Skylten som lockat mig finns ju överallt: McDonald’s med de gula bågarna, som sägs föra tankarna till mammas bröst. Under den stod parollen BILLIONS AND BILLIONS SERVED och jag frågade mig om sista ordet borde översättas med tjänas eller serveras.

Hade jag då läst det lysande reportaget Fast Food Nation hade jag fått svar på många frågor. Boken är mycket färskare än en djupfryst hamburgare, den är kryddad av otaliga detaljer – och mättar en med insikten om att regeln du är vad du äter inte gäller bara för individer utan också för hela samhället.

Full av energi skildrar Eric Schlosser vad alla vet men försöker svälja ner. Allt större koncerner driver ner råvarupriser både på potatis och nötboskap vilket leder till utsugning av jorden och djurplågeri i stor skala. Vilket leder till usla arbetsförhållanden i slakterierna. Insmugglad nattetid ser Schlosser lågavlönade, oorganiserade, ofta illegalt invandrade arbetare vada i skit och blod, slita ut njurar med bara händer, skära en halspulsåder var tionde sekund. Sist på skiftet kommer de verkliga helvetesarbetarna och högtrycksspolar alltsammans med en livsfarlig blandning av klor och vatten.

Riskerna tas också av dem som arbetar bakom disken på snabbmatsställena. Lönen är minimal, risken att bli rånad är hög – och två tredjedelar av rånarna är eller har själva varit anställda i snabbmatshanteringen. Riskerna tas inte minst av dig själv. Trots att galna ko-sjukan härjat Europa tillåter amerikanska myndigheter ändå att döda grisar och döda hästar och döda kycklingar blandas i nötkreatursfoder – liksom att kycklingar får äta döda kor.

Smaken fixar man till i efterhand; i ett fantastiskt avsnitt skildrar Schlosser ett besök i en av de industrier – de flesta ligger i New Jersey – som framställer smak- och doftämnen för hela snabbmatsindustrin. Du konsumerar inte bara mera fett än någonsin, utan också gifter – och ren skit. Den aggressiva tarmbakterien E.coli 0157:H7 har de senaste åtta åren fått en halv miljon amerikaner att uppsöka sjukhus efter snabbmatsätande, tusentals har blivit inlagda och hundratals har dött.

Mest avslöjande visar ändå Schlosser hur de snabbmatskoncerner, som gärna vill framstå som exempel på den fria kapitalismen, i varje steg av sin utveckling understötts av statliga pengar och åtgärder. Offentliga medel finansierade ju det motorvägssystem som skapade den miljö som inte bara bilindustrin utan också McDonald’s och de andra behövde. Lämpligt placerade donationer till republikanska senatorer och presidenter från Nixon till fadern och sonen Bush har hållit minimilöner nere och lagar om arbetsmiljö och livsmedelshygien så lite krävande som möjligt. Statsbidrag till småföretagsamheten och skatteavdrag för anställning av låglönearbetare subventionerar snabbmatskedjorna.

Resultatet är att enbart McDonald’s årligen anställer cirka en miljon och är USA:s största inköpare av nötkött, fläsk och potatis. Inte underligt att landskapet man ser omkring motorvägarna inte talar om mångfald och frihet, utan med sin enformighet vittnar om ett maktbegär och en monopolistisk hänsynslöshet som – visserligen med läckrare neonskyltar och luftkonditionering – som mest av allt liknar den gamla öststatskommunismen.

När Schlosser sedan följer snabbmatens segertåg ut i världen hamnar han i Plauen, en gränsstad i före detta DDR, där det mycket riktigt är folk ur det gamla kommunistiska ledarskiktet som skaffat

sig det lönande franchiseavtalet på den första McDonaldsrestaurangen. Endast muslimer äger tillträde till den heliga staden Mekka – och så Kentucky Fried Chicken, som serverar 200 000 kycklingar under Ramadan.

Det är lätt att förstå vreden som driver dem Magnus Linton häromåret skildrade i en annan viktig reportagebok, Veganerna. Men det brukar sällan leda någon vart att tala om för mänskligheten att den är grundlurad. Bättre då att fråga sig vad vi egentligen vill, vi som stiger in genom glasdörrarna och fram till disken. Snabbmaten utgår från en alldeles rimlig önskan om hyggligt käk till rimliga priser utan lång väntetid. Det är inte miljardernas önskan det är fel på, men det gäller att ta strid om menyn.

Den ljusaste historien i Fast Food Nation handlar om de brittiska aktivister som sprider flygblad utanför McDonald’s i London, som blir dömda för förtal – men ändå vinner den stora opinionen och tillfogar koncernen sitt kostsammaste PR-mässiga nederlag. Koncerner som Ikea eller Nike kan tvingas ta ansvar för sina underleverantörer i lågprisländer, och vi kan tvinga snabbmatsgiganterna att ta ansvar för arbetarskydd och demokratiska rättigheter hos sina underleverantörer och franchisingpartners.

Så där jag sitter med min frukost känner jag ingen lust att krossa de stora fönstren eller bränna upp den trista inredningen. Det passar McDonald’s utmärkt att utmåla mordbrand och vandalism som enda alternativet till deras världsherravälde. Frågan gäller inte snabbmat eller ej. Svaret är att göra dem som serverar miljarderna till miljardernas tjänare.

Lars Åke Augustsson