Aftonbladet
Dagens namn: Vivianne
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Kalorijakt som livsprojekt

CECILIA ANNELL läser en intressant debut

roman

Anna Johansson

VISSA FÖDDES PERFEKTA OCH ANDRA SOM JAG

Norstedts

    Hur överlever man tonåren egentligen? undrar jag när jag läser Anna Johanssons debutroman Vissa föddes perfekta och andra som jag.

Det är med viss skepsis som jag öppnar boken; enligt baksidestexten ska den handla om en flicka som efter gymnasiet ”reser ut i Europa för att få syn på sig själv och omvärlden”, men ”hon konfronteras med sitt sviktande självförtroende, sina tvångstankar och ätstörningar och äventyret förvandlas till en plågsam färd mot självutplåningen”. Det låter kliché.

Och det börjar inte så lovande. Ryggsäcksromantik, vandrarhem i olika europeiska storstäder, snusförnuftiga reflektioner över livet och politiken, kärleksnoja, matnoja. Men omgivningen blir allt mindre intressant, det som träder i förgrunden blir Karolines projekt att bli smal, eller närmare bestämt sluta äta. Det blir hennes livsprojekt, allt färre kalorier per dag: 500, 300, 50. Noll.

 

    Det från början förnumstiga viker för ett allvar, och då infinner sig också ett allvar i språket. Allt blir värre och värre, också minnena, det förflutna som avtäcks. I takt med det minskade kaloriintaget sker en tilltagande isolering och förvirring. ”Flickan i huvudet”, som hånar och säger elaka saker, tar allt större plats.

Karoline är radikal, feminist, från ett kärleksfullt medelklasshem. Hon har med sig till synes ”normala” upplevelser av utanförskap, en läbbig sexdebut, ätstörningar, rakblad i handlederna.

När hon träffar en kille och blir kär så blir det ödesdigert. Hon tyr sig till honom, och när deras förhållande sedan spricker står hon skyddslös och blir ett lätt byte för flickan som skriker i huvudet.

Systern Tove är bokens ständiga tilltalade: hon är yngre, med en fot kvar i den saknade barndomen. Tove är en älskad bundsförvant som försöker komma igenom Karolines hårda pansar, men inte ens hon lyckas. Karoline har rest en mur runt sig själv. Och därinnanför vill hon utplåning.

 

    Det är en obehaglig bok ska sägas. Den berör en kollektiv kvinnlig erfarenhet, vi har väl alla mer eller mindre stått med fingrarna i halsen. Anna Johansson beskriver det som en våldtäkt: ”något hårt och avlångt stöter brutalt gång på gång in i det mjuka ömtåliga köttet”. För det handlar om en vrede som riktas inåt i stället för utåt, och som har med kvinnoblivandet att göra, eller snarare med den groteska bild av ”kvinnlighet” som vi har framför oss i tonåren.

Det är inget enkelspårigt budskap vi får i boken, Karolines anorexi visar sig just som det överdeterminerade symptom det är. Det finns inte en utlösande orsak utan många, och symptomet tjänar ett syfte, att hålla i schack något som riskerar att dränka henne – en förlamande avund eller omöjligheten att vara med dem man älskar därför att man också blir begränsad av dem. Här finns också ensamhetens och frihetens lockelse – och drömmen om mannen som ska rädda en från en själv.

 

    Så kan man förstås diskutera om boken är uppbygglig: är det något att sätta i händerna på anorektiker? Den har inte direkt något happy end. Historien om Karoline förblir tvetydig – och därmed litterärt intressant.

Cecilia Annell

Cecilia Anell
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet