ÅSIKT

Fantastique!

TOVE ELLEFSEN rycks med av Mats Eks Andromaque

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ALEXANDER KENNEY
Yvan Auzelyelin och Elin Klinga i Mats Eks "Andromaque".

Spaltmeter kommer att skrivas om Jean Racines och Mats Eks Andromaque på Dramaten. Jag ska därför fatta mig kort: Fantastique!

Teatern är sig inte riktigt lik efter fredagens genrep. Där Mats Ek finns, finns också dansen. Sex dansare anger tonen på scenen - lekfullt, precist och med humor. Och dansen får skådespelarnas kroppar att sjunga, kvida och befrias till nya uttryck. Titelrollen är stum här. I stället dansar en svartklädd Ana Laguna "den utländs-ka" Andromaques oro för sonen. Astyanaz, Mats San-delius jätte i kolt, dansar med leksakskamelen. Till Niko Röhlkes tungt rytmiska, kongeniala musik flyttar de känslorna till en plats bortom språket.

Anders Bodegårds

svenska alexandriner saknar visserligen inte nödrim. Men texten är glasklar och bildar en stram fond för Mats Eks flöde av infall. Ur texten har dramaturgen Irena Kraus skurit fram en ny roll.

Fenix är tragedins klassiska "confidante" som Stina Ekblad med absolut gehör gör till maktens groupie och strateg. Hennes lustmord på sin egen kvinnlighet är ett bittert, uppsluppet spex. Applåd!

Fenix enda svaghet är Oreste, som älskar Hermione, som äls-kar Pyrrhus, kungen som i stället älskar sitt krigsbyte, änkan Andromaque.

Trots flygplansdån, brunmurriga 40-talsuniformer och kartan över Balkan som täcker halva scengolvet har Racines tragedi från 1667 snarare blivit tidlös teater. Ett krig - hos Racine det trojanska - är slut.

Generationers slaktande är över. Nu är avsikterna de bästa, men förvandlas till sin motsats av passioner, svartsjuka och krav på hämnd.

Jonas Karlssons Oreste (Ek har behållit de franska namnen) landar i kung Pyrrhus rike som en äppelkindad Tintin. Hans lätta naivitet skrämmer, hans kärlek är blind och hans solo en runddans av förtvivlan.

Det slutar med massaker. Men vem är offer, vem gärningsman? Styrka och svaghet, manligt och kvinnligt byter förtecken som i en intrikat pardans.

Tomrummet efter den stumma Andromaque fylls av Hermione. Elin Klinga stiger fram som en fullvuxen skådespelerska.

Marschen från platinablond docka i fondens väggskåp till triumferande, vit brud och rasande, sviken kvinna markerar ett slutgiltigt genombrott. Chapeau!

Hennes och Pyrrhus ( Johan Lindell) sista uppgörelse är en ömsesidig, verbal massaker. Men sympatin är på hans sida. Den stela kungens tafatta dans med sin åtrådda Andromaque, Ana Laguna, slutar med att de bäddar ner sig på golvet som två barn med kartan som täcke - bara ett i raden av sagolika, mångtydiga bilder som vi tacksamt tar emot.

Merci!

teater

Speltid: 3 tim.

Tove Ellefsen

ARTIKELN HANDLAR OM