ÅSIKT

Ett hopp, trots allt

EDWARD W SAID om ett hårdnande förtryck - som öppnar för nya former av motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: REUTERS
En palestinsk kvinnas hus har mejats ner av israeliska bulldozrar i östra Jerusalem. Hur mycket får genomsnittsamerikanen veta om vad som egentligen har hänt?

Historien är skoningslös. Den känner inga lagar mot lidande och grymhet, ingen inneboende balans som återupprättar ett hårt drabbat folk och ger det dess rättmätiga plats i världen. Av det skälet har cykliska historieuppfattningar alltid förefallit mig felaktiga, som om skruven som dras åt skulle innebära att ett nuvarande ont kan omvandlas till något gott längre fram. Nonsens. Att lidandets skruv dras åt innebär ytterligare lidande, inte en väg till frälsning.

Det mest frustrerande med historien är emellertid att så mycket som ingår i den inte ryms i språket, inte uppmärksammas och inte blir ihågkommet överhuvudtaget. Historiker har därför använt sig av metaforer och poetiska bilder för att fylla ut luckorna och det är därför som den förste store historikern, Herodotos, också var känd som Lögnernas Fader: så mycket av det han skrev gick ut på att försköna och även i stor utsträckning dölja sanningen att det är hans fantasis kraft som gör honom till en så framstående författare, inte det stora antal fakta han återgav.

Att leva i Förenta staterna i dessa dagar är en fruktansvärd erfarenhet. De etablerade medierna och regeringen säger efter varandra när det gäller Mellanöstern, men alternativa uppfattningar finns tillgängliga via internet, telefon, satellitkanaler och den lokala arabiska och judiska pressen. Men när det gäller informationen som når den genomsnittlige amerikanen, som drunknar i en storm av mediebilder och reportage som i stort sett inte innehåller någonting annat än den av staten fastlagda patriotiska linjen, så är det en häpnadsväckande bild som framträder.

Amerika bekämpar terrorismens ondska. Amerika representerar det goda och den som protesterar är ond och antiamerikansk. Motstånd mot Amerika, mot dess politik, dess vapen och idéer, gränsar snart sagt till terrorism.

Vad jag finner lika förvånande är att inflytelserika och, på sitt sätt, sofistikerade amerikanska utrikespolitiska analytiker gång på gång säger att de inte kan förstå varför hela världen (araberna och muslimerna i synnerhet) vägrar att acceptera det amerikanska budskapet, och varför resten av världen, inklusive Europa, Asien, Afrika och Latinamerika, envisas med att kritisera USA för dess politik i Afghanistan, för dess ensidiga upphävande av sex internationella avtal, för dess totala, villkorslösa stöd för Israel och för dess förstockade hållning i fråga om krigsfångarnas status. Skillnaden i verklighetsuppfattning mellan amerikaner å ena sidan och resten av världen å den andra är så stor och omfattande att den knappt låter sig beskrivas.

Enbart ord räcker inte till för att förklara hur en amerikansk utrikesminister, som rimligen känner till alla fakta, utan ett spår av ironi kan anklaga den palestinske ledaren Yassir Arafat för att inte göra tillräckligt mot terrorismen och för att ha köpt 50 ton vapen för att försvara sitt folk, medan Israel förses med den mest dödligt sofistikerade utrustningen i USA:s arsenal utan att ens behöva betala för den.

Under tiden håller Israel Arafat inlåst i högkvarteret i Ramallah, man håller hans folk i fångenskap, avrättar dess ledare, låter oskyldiga svälta och sjuka dö och paralyserar det palestinska samhället. Ändå är det palestinierna som anklagas för terrorism. Idén att det pågår en militär ockupation sedan 35 år har helt enkelt försvunnit i de amerikanska mediernas och regeringens verklighetsbild. Bli inte förvånade i morgon om Arafat och hans folk anklagas för att ha belägrat Israel och isolerat dess städer och medborgare. Nej, det där är inte israeliska plan som bombar Tulakarm och Jenin, det är palestinska terrorister med vingar, och det där är israeliska städer som bombas.

Vad gäller bilden av Israel i de amerikanska medierna har landets talesmän blivit så skickliga på att ljuga och framställa osanningar att de kan säga vad som helst. Nyligen hörde jag en israelisk tjänsteman från försvarsdepartementet (ordet fastnar i halsen på en) svara på en amerikansk reporters frågor om husförstörelse i Rafah: det rörde sig om tomma hus, sade han utan att tveka, de användes som gömställen av terrorister som skulle döda israeliska medborgare; vi måste försvara israeliska medborgare mot palestinsk terror.

Ockupationen nämndes överhuvudtaget inte av journalisten och inte heller det faktum att de "medborgare" det talades om var bosättare. Och de hundratals fattiga, hemlösa palestinier som flimrade förbi på bild i de amerikanska medierna efter att de (amerikansktillverkade) bulldozrarna hade genomfört sitt förstörelseuppdrag, var helt försvunna ur minnet och medvetandet.

Jag anser att adjektivet ondskefullt är det korrekta ordet för att beskriva det som görs med sanningen om det palestinska lidandet, som Sharon låtit drabba hela Västbanken och Gaza kollektivt.

Att detta lidande inte kan beskrivas eller skildras på ett tillfredsställande sätt, att de arabiska makthavarna inte säger eller gör något för att stödja kampen, att USA är så fruktansvärt fientligt inställt, att européerna (bortsett från deras senaste deklaration som inte föreskriver några åtgärder för att förverkliga innehållet i den) är så odugliga - allt detta har lett till att många av oss förtvivlar, och till en slags hopplös frustration som är ett av de resultat som israeliska makthavare och deras amerikanska motsvarigheter vill uppnå.

Att reducera människor till total uppgivenhet och att göra livet så eländigt att det framstår som nödvändigt att ge upp själva livet, leder till ett desperat tillstånd som Sharon uppenbarligen vill åstadkomma. Detta är vad han valdes för att göra och det är det som, om hans politik misslyckas, kommer att leda till att han förlorar makten. I så fall kommer Netanyahu att kallas in för att försöka slutföra samma fruktansvärda och omänskliga (men i slutändan självmordsmässiga) uppgift.

I en sådan situation, anser jag, är passivitet och hjälplös ilska - till och med en slags bitter fatalism - otillbörliga intellektuella och politiska svar. Det finns fortfarande gott om exempel på motsatta reaktioner. Palestinierna har varken låtit sig skrämmas eller övertalas att ge upp och det vittnar om stark vilja och beslutsamhet. Ur den synpunkten sett har Israels kollektiva bestraffningsåtgärder och konstanta förödmjukelser visat sig ineffektiva. Som en av landets generaler uttryckte det: att stoppa motståndet genom att belägra palestinierna är som att försöka dricka upp havet med hjälp av en sked. Det fungerar helt enkelt inte.

Men efter att ha konstaterat det anser jag också att vi måste gå vidare och omvandla det envisa motståndet till ett kreativt motstånd, som ersätter de trötta gamla metoderna som utmanar israelerna men som inte stärker palestiniernas intressen tillräckligt.

Ta beslutsfattandet som ett åskådligt exempel. Det går väl an för Arafat att vänta ut sin egen fängelsetid i Ramallah och ständigt upprepa att han vill förhandla, men detta utgör helt enkelt inte något politiskt program, och inte heller räcker Arafats personliga stil för att mobilisera hans eget folk och hans allierade.

Det är naturligtvis bra att lägga märke till den europeiska deklarationen om stöd till den palestinska myndigheten, men det är självklart viktigare att säga något om de israeliska reservofficerare som vägrade tjänstgöra på Västbanken och i Gaza.

Om vi inte identifierar och försöker samarbeta med det israeliska motståndet mot Israels förtryck så står vi kvar på ruta ett.

Poängen är naturligtvis att för varje varv som den kollektiva bestraffningens skruv dras åt så skapas ett nytt utrymme för nya former av motstånd, bland vilka självmordsbombningar helt enkelt inte hör hemma, lika lite som Arafats personliga utmanande stil.

Varför inte göra en särskild poäng av att ta kontakt med israeliska organisationer som har motsatt sig husförstörelser, eller apartheid, eller avrättningar, eller vad som helst bland alla exempel på laglöst israeliskt förtryck?

Ockupationen kommer aldrig att kunna övervinnas om inte palestinska och israeliska organisationer gör gemensam sak och samarbetar för att göra slut på ockupationen, på specifika och konkreta sätt. Detta innebär därför att palestinska grupper (antingen oberoende sådana eller sådana som leds av den palestinska myndigheten) måste ta initiativ som de har varit motvilliga att ta (på grund av förståelig rädsla för normalisering), initiativ som aktivt söker kontakt med och engagerar det israeliska motståndet såväl som det europeiska, arabiska och amerikanska motståndet.

Med andra ord: i och med Osloprocessens upphörande har det palestinska civilsamhället befriats från den falska fredsprocessens restriktioner, och denna nya handlingsfrihet betyder att man måste söka sig bortom sådana traditionella motparter som det nu totalt misskrediterade arbetarpartiet och dess påhäng och i stället röra sig i riktning mot mer modiga och innovativa kampanjer mot ockupationen.

Om den palestinska myndigheten vill fortsätta uppmana Israel att återgå till förhandlingsbordet så kan den naturligtvis göra det, om det nu går att uppbringa några israeler som vill sätta sig där med den. Men det betyder inte att palestinska frivilligorganisationer måste säga samma sak eller att de måste fortsätta vara skeptiska till normalisering, vilket tidigare bara handlade om normalisering med den israeliska staten och inte som nu om normalisering med progressiva strömningar och organisationer i det israeliska civilsamhället, som aktivt stöder verkligt palestinskt självbestämmande och som vill ha ett slut på ockupationen, på bosättningarna och på de kollektiva bestraffningarna.

Ja, skruven dras åt, men den för inte bara med sig ännu mer israeliskt förtryck, den uppenbarar också, på dialektisk väg, nya möjligheter för palestinsk påhittighet och kreativitet. Det finns redan betydande tecken på framsteg inom det palestinska civilsamhället: det krävs att vi fokuserar intensivt på dem, i synnerhet när sprickorna i det israeliska samhället avslöjar en skrämd, isolerad och skrämmande otrygg befolkning som desperat behöver vakna upp.

Det faller alltid på offrets lott, inte förtryckarens, att finna nya vägar för motståndet, och på den punkten verkar det palestinska civilsamhället nu ha börjat ta initiativet. Detta är ett mycket gott tecken i en tid av misströstan och instinktmässig tillbakagång.

Edward W Said ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM