ÅSIKT

...och där står baletten och tittar på

Barbro Westling om toppar och floppar på dansscenen

1 av 3 | Foto: MATS BÄCKER
Cilla Olsen och Jenni-Elina Lehto i Kenneth Kvarnströms "Feel my breath".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den dans som

strävat efter att vara modern har oftast velat vara ren. Inte ta efter ett språk, inte vädja till det igenkännbara, handla om, föreställa. Den samtida dansen har dock vunnit sina segrar genom att smutsa ned sig. I dag visar koreografin upp inblandningar och brottytor och har på köpet väckt en bredare publiks intresse. Cullbergbaletten är både världens och hela Sveriges danskompani i dag. Men vad innebär den pågående mixningen av konstarter för dansens utveckling och egna institutioner?

På Operan sätter man dristigt Kungliga balettens fortsatta öde på spel med en afton som nog är tänkt som ett slags inbjudan till traditionen men faktiskt blir en omild, om än bisarr, kortslutning av densamma. Angelin Prel-jocajs avskalat poetiska Annonciation är en stilla akt med Jungfru Marias bebådelse som traditionellt motiv, Vasilij Vainonens 30-tals pas-de-deux mot glödande solnedgångsmåleri är svepande Hollywoodnostalgi men Frederick Ashtons neoklassisistiska Scènes de ballet från 1944 framstår i all sin verktrohet som en ännu stelare variant på den balett som faktiskt är riktigt död.

Kvällens förväntningar är med rätta ställda på finalen, mötet mellan performancekonstnärerna Carina Reich och Bogdan Szyber, baletten och death metal-bandet Entombed.

Medan musiken

förtjänstfullt vräker på leker Reich och Szyber framför allt med operahusets väldiga proportioner och röda sammet. Över den stora scenen veckas den väldiga draperingen upp och ner, bländande strålkastarljus skär av mörkret och de uppradade dansarna blottas till hälften.

Men det är tungt att leka på Operan. Den lilla söta ballerinan i hästsvans och vita dunkanter släpar den överdimensionerade guldtofsen bakom sig, några herrar i åtsmitande guldkostym ska verka skämtsamma medan en klassisk pas-de-deux i gnistrande svart verkligen dansas i total tystnad. Det är tåspets, piruetter och hopp när baletten inte bara står på rad och tittar, vilket den tyvärr gör ganska ofta. Det råder en besvärande brist på dynamik i hela tillställningen, som i en balett av franske spektakelmakaren Roland Petit.

Kraft och spännvidd i det koreografiska uttrycket är dock något som Kenneth Kvarnströms nya verk Feel my breath visar desto starkare prov på. Till elektronisk klubb- och gatumusik och under ett dinglande fång av Cranachs kvinnoporträtt sätter Jenni-Elina Lehto och Cilla Olsen varandra i rörelse, lägger båda händerna om den andras midja och får kroppen att svänga ut och runt. Att befinna sig i nära kontakt, med kropp, känslor och påverkan, är något av denna koreografis signum och djupa bärkraft. Dansen drar uppmärksamhet till dansarnas individualitet samtidigt som den existerar i ett eget dynamiskt flöde.

Snirklande

kommunicerande handrörelser, drastiska utfläkningar av bröstkorgen och ett elegiskt glödande solo uttrycker några av de känslofaror som dessa kvinnor fångar oss med. Det finns en intensitet som aldrig släpper hos Kvarnström, och hans sätt att låta rörelser gå igen och komma tillbaka får uttrycket att växa av skiftande och nya sammanhang.

Feel my breath utspelas i ljudskuggan av häftig inandning och flämtande andetag och kring ett hot mot hennes liv kretsar även John Ingers nya verk för Cullbergbaletten. Home and home är dock en muntert hemsk historia där kärlek och misshandel försåtligt blandas samman i allmän dansglädje. Man kan raskt konstatera att Ingers som tillträdande chef för kompaniet fortsätter den dramatiska traditionen, att undersöka och fånga relationernas komplexitet och motsatser, och han gör det med teat-ral lätthet och humor.

Cullbergbalettens blandkväll rymmer dock även Jiri Kylians utsökta No more play samt premiären för Stijn Celis mäktigt främmande Vertigo Maze. Som scenograf begränsar Celi utrymmet med lager av hängande linor och till att börja med rör sig krumma figurer över scenen men tas snart över av den intrikat sköna koreografin.

Fjärran från

bravur och uppvisning avger dansarnas rörelser här den aura som bara en kombination av yppersta teknik och helgjutet engagemang kan ge. Av det kan vi bara önska oss mer.

dans

Barbro Westling ([email protected])