ÅSIKT

Hans maniska flöde kan försätta berg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Läsarens förväntningar inför en text styr som bekant en stor del av läsningen. Läsaren vill naturligtvis ha sina förutfattade meningar bekräftade, sin världs- och textbild orubbad. En deckare måste vara en deckare.

Vad händer när förväntningarna bryts ner av själva texten, när dikterna man tror sig läsa förvandlas till prosa, när prosan mal sönder sig inför ens ögon till nåt slags jordskred som kommer rusande mot en? Kanske går själva förståelsen sönder, den kanske var en del av förväntningarna?

Vad händer? Förvirring men också upprymdhet inträder - om det är bra gjort - en fnissig oförståelse.

Lyrik? Frågetecknet är verkligen befogat inför Robert Ståhls andra bok Gives det. Vad är egentligen detta? Kanske en hittills okänd och ganska farlig attraktion på ett mycket allvarligt nöjesfält.

Robert Ståhl - medelålders konstnär från Västerås, icke tillhörig den metropolitära stammen i Stockholm således - debuterade för några år sedan med en massiv stil-övning i poetisk konkretism som belönades med Författarförbundets Katapultpris. Via konstruktivism och språkmaterialism (en del svåra ord kan inte undvikas här) kom han alltså hit, till denna svårbestämbara och ännu mer massiva bok.

Uppmärksamheten på orden själva, orden som materiella ting, är kvar. Men här finns också episka drag som vetter åt roman och novell. Eller också är det ett alldeles eget svartbygge han gjort - på Erik Beckmans tomt. Beckman är ju en coming man bland inspiratörerna för den nyaste litteraturen. Överhuvud är det 60-talets litterära experiment han ligger närmast.

Flödet av språk och bilder är maniskt och yvigt. En del grundsituationer kan man känna igen, de återkommer: en simhopperskas vackra fot i nedslaget, en förvirrad ung man som förgriper sig på hästar i ett stall bland mycket annat. Det är ett slags ledmotivsteknik, musikaliskt tänkt. Men dessa bilder vänds och vrids och vänds ut och in i ett våldsamt krängande system av perspektivförskjutningar som kan göra läsaren alldeles sjösjuk. Referat är omöjliga.

Vissa saker är nog oundvikliga i ett sånt här väldigt projekt. Det måste ibland hamna i det monotona träsket.

Där är Robert Ståhl ganska ofta. Närheten till epiken har inte lärt honom dess krav på rytm, anspänning och vila. Han har humor, men den kan inte uppväga det gravallvar som likt en bulldozer drar genom textskogarna. Men energin är också imponerande, fantasirikedomen slår igenom överallt.

Robert Ståhl verkar ha ett mera lyckligt förhållande till allmänna begrepp än föregångaren Erik Beckman som ju hatade allt sånt - därför är hans texter så belamrade med enskilda ting och så tomma på mer övergripande "metafysik". Det finns religiösa inslag hos Robert Ståhl som går totalt på tvärs mot Beckmans radikala nominalism. Erotiken är kanske också lite farligare, lite mera samtida.

Gives det är en viktig bok, en mycket bra bok. Om den är ett mästerverk får framtida kritik och läsare ta ställning till. I dag när den kommer ut är det bara att konstatera att man vet mindre om litteraturen än någonsin när man läst den - men mer om sin förväntningshorisont och dess begränsningar.

Avantgardet har i snart tjugo år varit en kvinnlig angelägenhet i litteraturen. Robert Ståhl erövrar det åter till den maskulina världsdelen, återställer ett slags balans. Hans maniska flöde kan försätta berg.

lyrik

Magnus Ringgren

ARTIKELN HANDLAR OM