ÅSIKT

Inget är bättre än teaterblod

Opera

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Folkoperans uppsättning av Lucia di Lammermoor fick oväntad gratisreklam, när flera personer i publiken svimmade vid genrepet och premiären – en bra nyhet för pressen i sommartorkan. Även vid onsdagens föreställning vacklade en dam i publiken upp från sin plats och föll ihop avsvimmad, när den sinnesförvirrade Lucia skar sig i kinden, halsen och handlederna. En god illustration i vår datortricksfixerade tid av att inget kan konkurera i effektfullhet med äkta teaterblod.

Kasper Holten har alltså lagt an på det blodigt brutala i sin inscenering av Donizettis Walter Scott-baserade bel canto-klassiker. Handlingen har förlagts till mörk medeltid, och scenografin med sina hotfulla palissader erinrar om Kurosawas Macbeth-film Blodets tron. Själv har Holten hänvisat till en actionfilm med skottemotiv, Braveheart.

Bel canto-repertoaren, särskilt de tragiska verken, är tämligen okänd för den skandinaviska publiken, och kanske är det nödvändigt att som Holten visa, att detta inte är kitsch och skönsång utan rena rama allvaret. Åtminstone den avsvimmade delen av publiken tycks ha tagit till sig det budskapet, men här uppstår problem.

Den handfasta scenrealismen skär sig markant mot bel canto-estetiken, där handlingen egentligen bara är en bakgrund till det raffinerade musikaliska, särskilt det vokala, uttrycket, som är verkets hela konstnärliga kärna. Holten regisserar Donizetti, som om det handlade om Mascagni, och utanverket blir i grällaste laget.

Det smittar av sig också på det musikaliska. Kerstin Avemo har redan fått mycket beröm för sin gestaltning av titelrollen, och hennes dramatiska utspel är också mycket övertygande, höjdtonerna sitter säkert, och det finns markant uttrycksvilja i varje fras. Rösten är dock inte riktigt färdig för Lucia, tonbildningen är rå, rak och osofistikerad, och de subtila färgskiftningar, som gör Lucias parti så makalöst mångfacetterat, lyser nästan helt med sin frånvaro. Den berömda samsjungningen med soloflöjten fungerar alldeles för ungefärligt - här missar man hela den musikaliska kvintessensen med Lucias vansinne. Men visst är Kerstin Avemo ett stort framtidslöfte.

Av de övriga två huvudrollerna satsar Fredrik Zetterström friskt med sin rejäla skurkbaryton som Lucias elake bror Enrico, medan Stephen Smiths ansträngda tenor tyvärr inte håller måttet för hennes älskade Edgardos parti.

Lennart Bromander