Aftonbladet
Dagens namn: Anneli, Annika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

De städade, rev och brände - i familjens intresse

    Jan Myrdal trivs inte riktigt med sin samtid.

Det är en ond tid när gubbarna blir eländiga för att

de görs värdelösa, och när välfärdssystemen skrotas och de fattiga länderna bombas till tystnad.

Här ett avsnitt ur Jan Myrdals nya bok, Gubbsjuka, som

kommer ut om en månad.

Visst det existerar ett samband

- skamlöst enligt många rätt-tänkande nu som förr - mellan radikal politik, skrivande och sexualitet. Jag kan ta ett steg åt sidan och från en annan vinkel se mig in i gubbansiktet!

Hösten år 1929 gavs Nobelpriset till den tyske författaren Mann. Men det var många som då ansåg att det var fel tyske författare Mann som belönades. Också jag anser att det var Heinrich Mann (1871-1950) och inte hans fyra år yngre bror Thomas (1875-1955) som under nittonhundratalet var tysk författare av verklig betydelse. I idealisk mening om man vill tolka det ordet som idealens försinnligande.

Heinrich Mann har betytt mycket för mig. Det började i tonåren. Då när jag - motvilligt - förts till det anpassat tilltyskade Sverige. Att läsa Undersåten på svenska i Bromma hösten 1940 var en befrielse. Med Heinrich Manns ögon kunde jag se detta medelklassanpassliga samhälle tydligt; tvetydligt. Visst kände jag denne Diederich Hessling som var ett vekt barn, som helst gick och drömde, var rädd för allting och ofta hade ont av örsprång. Han fanns här och där runt mig i villorna. Undersåten!

Och även om adjunkt Lindmark såg på mig som någon som krupit fram från under matthörnet gav han mig faktiskt det tyska språket. Innan jag i skiftet 1943/44 som sextonåring slutade skoltillvaron i Bromma hade jag därför övergått till att läsa också Heinrich Mann på tyska. De två volymerna om Henrik IV: Die Jugend des Königs Henri Quatre och Die Vollendung des Königs Quatre hade inte fått någon särskilt bra kritik i BLM - där lät man Hermann Hesse klaga på de erotiska inslagen vad jag minns - men för mig gjorde de romanerna fyrtiotalets samtid tydligare. Just i det Hesse i BLM protesterade mot - erotiken - lyfte Heinrich Mann det politiska upp ur det enkla samtidsbudskapet.

Professor Unrat oder das Ende eines Tyrannen var en fascinerande mångbottnad roman - även en skolpojke som jag insåg att Heinrich Mann där speglade in också sig själv och därmed även mig. En roman betydligt mer oroväckande än filmen Blå ängeln. Marlene Dietrichs ben var mig - hennes erotiska utstrålning till trots - ointressantare än Heinrich Manns huvud. Hans intellektuellt och politiskt resonerande självbiografi - Ein Zeitalter wird besichtigt - läste jag i Kaffatorp på hösten 1948. Då den resonerade utanför alla genrer visade den på nya litterära möjligheter. Dess blandform bestämmer påtagligen också en hel del av det jag sedan skrivit och det jag just nu skriver som Gubbsjuk!

 

Varför skriver jag nu detta?

Jo, för några dagar sedan kom det stora bokpaketet från Tyskland. Däribland den tre kilo tunga praktbok jag i höstas hade läst om i Neues Deut-schland i höstas: Liebschaften und Greuelmärchen. Die unbekannten Zeichnungen von Heinrich Mann.

Jag har suttit med den uppslagen på bordet framför mig och sett in i vad som också är jag; och vad som binder både mig och Heinrich Mann samman med perukmakaren.

Det är en vulgär bildvärld. Inte många likheter med de Sandro Botti- cellis Dante-illustrationer han kopierat nästan femtio år tidigare. Detta är naiva scener, lite besläktade med Grosz. Heinrich Mann var alls icke någon dålig, eller ens medelmåttig, tecknare. Stilen känner jag igen. 1975 hade Aufbau-Verlag i Berlin publicerat Die ersten zwanzig Jahre. Fünfunddreißig Zeichnungen. Hans tecknade barn och ungdomsminnen. Den volymen hade jag. Men det här är något annat. Här finns illustrationer till Voltaire och till Heinrich Manns arbete om Fredrik den store, här de politiska groteskerna om hur en Führer börjar sin bana och om Hitlerflickan Hilda. Men också bloddrypande våldsscener och därtill varieté-scener och vad utgivarna kallar bordellscener. Däribland många grovt könsliga skildringar.

Grosz skrev jag. Nja, det träffar inte riktigt rätt. Teckningarna påminner mer om Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. Deras så kallade sjukdomsteckningar. Också Heinrich Manns teckningar är på ett sätt litterära, inåtvänt berättande. Mer besläktade med Josephson än med Hill dock. Denna bildvärld berör mig. Inte bara konstnärligt dock.

Jag vill förklara. Jag börjar med slutet, döden.

Thomas Mann har aldrig tillhört mina favoritförfattare men naturligtvis skaffade jag in också hans dagböcker alltefter det de publicerades. För tio år sedan läste jag alltså att Thomas Mann lördagen den 11 mars 1950 om sin äldre bror Heinrich antecknat att denne drabbats av slaganfall. Om två veckor skulle Heinrich Mann då ha fyllt 79 år och redan hade han biljetten klar för att resa till Europa och tillträda posten som president för den Tyska akademien i Tyska demokratiska republiken. Men nu antecknar brodern:

"Efter arbetet meddelande att Heinrich påträffats medvetslös, ej möjlig väcka, i koma. Dr. Mann tillkallat en äldre konsulterande läkarkollega från Santa Monica. Hjärndöd, med ännu svagt arbetande hjärta. K. där. Avlidandet en fråga om timmar..."

Dagen efter, söndagen den 12 mars 1950 skrev Thomas Mann:

 

"På morgonen vid 7-tiden meddelande om att hjärtat upphört slå. Fastställande av döden och transport. - Den skonsammaste lösningen. På morgonen med K. om detta. I går förkyld av kall stormvind. - Föreslog att Fritschman från den unitarianska kyrkan skulle tala. - Blått, kallt väder. -- Till föredraget. - K- berättar om ett fynd av en mängd obscena teckningar i den avlidnes skrivbord. Sköterskan kände till det att han var dag tecknade, tjocka nakna kvinnor. Det sexuella i sin problematik hos oss syskon, Lula, Carla och jag. Vikko verkar ha varit enkel, visserligen bedrog han ordentligt sin hustru. - Erika hämtar ut teckningarna samman med ett tvivelaktigt manuskript om Klaus från våningen. - Gick. På eftermiddagen ingen ro...."

 

För att bättre tyda anteckningarna blott en liten namnnyckel:

K. är Thomas Manns hustru Katia som var förnäm av sig och hade mer svårt för Heinrichs enligt hennes åsikt osunda smak för vulgära och könsliga kvinnor än för Thomas Manns mer pedofila och halvgångna homoerotiska kärleksaffärer.

Lula var Thomas Manns äldre syster Julia Elisabeth vilken 1927 begick självmord i ett olyckligt äktenskap; Carla var hans yngre syster som begick självmord efter en olycklig kärlekshistoria 1910, Vikko är hans bror Victor.

Erika är Thomas Manns dotter, radikal och trasig men som ända in i sin död var bunden till fadern, värnade hans texter och hans minne; Klaus var hans son, homosexuell, radikal, begåvad, stod sin syster ovanligt nära och hade begått självmord året innan, 1949.

Ja, de städade, rev och brände i familjens intresse, Katia och Erika och Golo på uppdrag från fader Thomas Mann. Såväl de "obscena teckningar" som fanns i den döde Heinrich Manns skrivbordslåda som det "tvivelaktiga manuskriptet" om den brorson Klaus han respekterade så mycket förintades.

 

Det stora bokverk jag bläddrar i visar inte dessa bilder. De har förstörts. Fast också detta urval har censurerats. Heinrich Manns barnbarn har beslutat att vissa bilder inte får återges - för familjens ryktes skull. De står dock omnämnda i förteckningen.

Att dessa teckningar kunnat publiceras beror på att Heinrich Mann kände sin familj. Politiskt stod han och Thomas Mann mot varandra redan inför och under Första världskriget. Då var Thomas Mann en gängse intellektuell; en stortyskt borgerlig krigsivrare och Heinrich Mann en av de få anständiga i den tyska litteraturen; en medveten krigsmotståndare. När Hitler kom till makten var Heinrich Mann en av de första som organiserade det intellektuella och politiska motståndet - inspirator för försöken att skapa en tysk folkfront mot Hitler - under det att Thomas Mann i det längsta sökte hålla god min - för att bevara sina tyska upplagor.

Men inte bara politiken skilde dem åt, också inställningen till sexualiteten. Thomas Mann som livet igenom sökte låsa in sinnligheten i garderoben hade tidigt angripit sin bror för dennes skildring av sexualiteten som drift. Han kunde heller inte förlika sig med broderns partnerval. Föraktade Nelly, broderns enligt hans och Katias åsikt alltför vulgära och underklassiga unga hustru som gått i emigration för att hjälpa och stödja honom och Thomas gladdes över att familjen blev av med henne när hon begick självmord. Heinrich däremot sörjde henne med djup och innerlig kärlek.

 

Thomas Mann trodde att han inför eftervärlden utplånat broderns obsceniteter. Men han bedrog sig. Lion och Marta Feuchtwanger tillhörde inte bara Heinrich Manns närmaste vänner; de stod honom också politiskt och intellektuellt nära. På dem litade han. Till Marta hade han därför utan att låta sin bror och dennes familj fått veta det lämnat nästan fyrahundra teckningar i förvar. Det är dessa som nu publiceras ur hennes kvarlåtenskap.

Jag känner igen mig i dessa teckningar. Som om jag nu sutte som en sjuttioåttaårig Heinrich och tecknade - av hisspojkeälskande broder Thomas som oanständiga upplevda - bilder av "yppiga damer" (blå änglar) kring hans Unrat.

Är du inte lite orättvis mot familjen Mann, mot Golo, Katia och Thomas säger Gun. Hur många av Josephsons erotiska teckningar finns kvar? Beror det på att han inte ritade sådant särskilt mycket? Eller är det inte närmast så att personalen fann dem pinsamma och förstörde dem för hans eget bästa?

Här dog en lite märkvärdig men i alla fall respektabel äldre farbror, svåger och bror; en fattig en som det visserligen inte gått så bra för i livet efter det han tvangs ut i emigration och som hade konstig smak i fråga om kvinnor. En som inte tog hänsyn till vad som passade sig. Nelly gifte han sig ju med när hon kom till honom i Frankrike trots att hon egentligen var en liten berlinsk bardam i en Animierkneipe, en Kommunistin därtill som försåg honom med konstiga uppgifter från Tyskland! - även om hon inte var fnask som Katia gärna ville ha det till. Så gör man ju inte!

Så dör han och vad hittar man i byrålådan? Oanständiga teckningar! En familj som familjen Mann bränner dem naturligtvis. Så gör alla anständiga familjer. Det är rent förbiseende att vi har möjlighet att se vad Hill och Josephson tecknade när de var tokiga!

 

Jan Myrdal

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet