ÅSIKT

Vad rör sig egentligen i maktmänniskan Jarl Birgers psyke?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Birger Jarl är en töckenhöljd figur i historiens stora mörka skara av töckenhöljda figurer, huvud vid huvud. Går det att blåsa liv i honom? Varför inte? Skickliga författare kan det mesta.

Gunder Andersson är en skicklig författare. I Balladen om Jarl Birger som hade urpremiär i fredags på bröderna Janssons gård i Forshem vid Kinnekulles fot koncentrerar han sig på Birger Jarl som maktlysten erövrare och struntar i lagstiftaren och Stockholms grundare.

Det är dramatiskt tacksamt. Och dessutom psykologiskt intressant: hur var han beskaffad den där Birger Jarl som – möjligen med hjälp av något svek samt ormkokeri ihop med biskop Kol – besegrade Folkungarna, fick sin lille son Valdemar vald till kung och därmed blev Sveriges härskare?

Det drar en västgötavind genom Sveriges medeltidshistoria. Främst genom Guillous Arn-böcker förstås som blivit turistindustri i Västergötland med bussresor ”I Arns fotspår”. Gunder Andersson knyter an – och det kan han med viss rätt göra, eftersom Guillou i sin berättelse gjorde Arn till Birger Jarls farfar!

Två och en halv timme tar Balladen om Jarl Birger. Men genom att publiken förflyttar sig på bröderna Janssons magnifika gård där olika lokaliteter påstås föreställa till exempel Aranäs borg, Skänninge kyrka, Herrevadsbro och Bjälbo så går det raskt undan.

Det är vackert, med ekskogar som fond, och det är spännande som en gammaldags pojkbok. Men under ytan finns också något annat: en inlevelserik skildring av en maktmänniskas psyke.

Ty den Birger Jarl som Gunder Andersson ställer fram är en sammansatt figur, en Hamlet. För att ena riket måste han döda Folkungarna, inte låta dem löpa.

Och det gör han, hänsynslöst – med biskopens goda minne. Men efteråt möter han i sina drömmar dem han just haft ihjäl: ”De talar till mig under sömnen. De skriker och orerar”.

Birger Jarl spelas med självklar auktoritet av Bengt-Arne Pettersson. Han är givetvis balladens huvudperson. Men en annan lika betydelsefull rollinnehavare – uppfunnen av Gunder Andersson och regissören Leif Olsson – heter Kristin Svensson.

Hon är en svartlockig valkyria, med drag av ung självmedveten västgötsk Zarah Leander, som spelar fiol och sjunger. Hon och hennes lilla orkester – fiol, nyckelharpa, mungiga, gitarr, horn och trummor – driver handlingen framåt med små visor som förklarar och kommenterar. Det är tjusigt och effektivt.

En ballad skall också ha en gycklare. I Balladen om Jarl Birger har kungen, den homosexuella festprissen Erik Läspe och Halte, den rollen. Han gestaltas, lekfullt, drastiskt och mycket roligt av Per-Håkan Svensson. Han är, som kungar ibland är, ingen riktigt intellektuell person: ”Jag är så trött att blotta tanken på att tänka gör mig trött”.

Gunder Andersson har skrivit sin ballad på blankvers. Den drunknar i dialogerna men höjer sig ibland till shakes-pearskt lekfulla bilder i monologerna. Så till exempel när Folkungaledaren Holmger Knutsson – fint gestaltad av Thomas Körling – självmedvetet yttrar sig om Jarl Birger före det ödesdigra slaget vid Herrevadsbro: ”Det återstår att se om du kan springa huvudlös som hönsen”.

Här har visst bara blivit beröm. Finns inget att kritisera? Jo: det blir ibland longörer mellan scenbytena. Publikens människor får då betrakta varandra. Detta borde gå att göra något åt.

En annan sak som däremot knappast alls stör är att några av skådespelarna ofta behöver hjälp av sufflösen. Det gäller framför allt Bengt-Arne Pettersson, Jarl Birger själv.

Men det märkliga är att Pettersson inte alls tappar koncentrationen under dessa nödtvungna pauser. Han bara får sitt stickord och drar i gång igen, med självklar auktoritet!

Det är imponerande.

teater

Göran Zachrison