Aftonbladet
Dagens namn: Matteus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Librettisten i centrum

Katarina Böhm som Arnaia sedan hon kastats i havet. I bakgrunden Andreas Landin.   Katarina Böhm som Arnaia sedan hon kastats i havet. I bakgrunden Andreas Landin. Foto: Staffan Gustavsson/redakta

    Den som skriver texten till en opera, librettisten, brukar sällan få någon större uppmärksamhet, trots att det är ett mycket svårt jobb. Vadstena-akademien har försökt råda bot genom att i fjol instifta ett librettistpris, som då gick till Magnus Carlbring, och genom att till årets föreställning på Vadstena slott beställa texter till tre enaktare av tre författare, som fått samarbeta med tre yngre svenska kompositörer. Ett utmärkt initiativ, och visst blev resultatet intressant.

Märta Tikkanen har i Arnaia - kastad i havet än en gång plockat fram en välbeprövad västerländsk mytgestalt, Penelope (även kallad Arnaia), och låtit henne i fyra korta scener konfronteras med fyra karlar, fadern, maken, sonen och den tystlåtne älskaren eller tillbedjaren. Det är en vacker, poetiskt fragmentarisk text, som lämnar mycket till musiken att fylla i och fylla ut. Nu har Jesper Nordin dock alltför mycket lockats till vad som är näraliggande i fallet Penelope: att skapa en klangväv, men den fungerar mer som passiv bakgrund och lyckas inte fånga upp textens möjligheter.

    Ganska mycket av passiv klangbakgrund är också Ylva Q Arkviks tonsättning av Eva Ströms Du får inte gå. Det är en kort dramatiskt laddad och högaktuell text: en gravid kvinna försöker komma sin undanglidande man in på livet, och man förstår, att mannen är en självmordsbombare på väg att ta farväl utan att vilja avslöja för hustrun vad som förestår. Samtidigt mässar en tv-hallåa sönderbrutet mer eller mindre hotfulla samtidsglosor. Här förstärks dramatiken inte minst av Elin Carlssons övertygande gestaltning av hustrun, och musikaliskt lyfter stycket i en lyrisk förtätning mot slutet, där tv-rösten ( Tove Dahlberg) intonerar en kärlekssång, som sammanhanget ger en intensiv ton av smärta.

    En helt annan ton däremot i Magnus Nilssons Vill ni ha ett frostigt päron? som Paula af Malmborg Ward tonsatt. Magnus Nilsson har i sin dramatik visat fint sinne för det folkhemskt varmhjärtade, och sådan är också denna lätt femtiotals-färgade historia om hur kärlek plötsligt uppstår mellan en hygglig Schumann-älskande bonde och en stirrig operasångerska på väg till sitt giftermål i Köpenhamn. Det är en charmfull bagatell, som påtagligt inspirerat Paula af Malmborg Ward. Hon har agerat betydligt aktivare i sin musik än de andra två tonsättarna. Här spelar musiken med på ett annat sätt, och de elva instrumenten i orkestern utnyttjas i finurligt lekfulla kombinationer, som ger karaktär åt texten.

Sedan kan man tycka att både författaren och regissören Elisabeth Linton kunde ha tonat ner den kvinnliga partnerns neurotiska drag, det skulle historien ha tjänat på.

Annars är det inte minst personregin som fungerar väl i alla tre styckena, medan den Vasaslottsanpassade inramningen till Händel-musik känns alltför sökt.

Lennart Bromander
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet