ÅSIKT

Det enda de bryr sig om är den egna makten

EDWARD W SAID om arabledarnas förräderi

Foto: AP
Arabledarna samlade inför konferensen i Amman förra året. På främre raden ses bland andra Libanons president Emile Lahoud, Egyptens president Hosni Mubarak, Libyens president Muammar Khadaffi, Jordaniens kung Abdullah II och den palestinske ledaren Yassir Arafat.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bakgrunden till en stor del av resultaten i den uppmärksammade Arab Human Development Report från FN:s utvecklingsprogram är den enastående bristen på samarbete mellan arabländerna. Det ligger en betydande ironi i det faktum att araberna diskuteras och omnämns som en grupp trots att de sällan tycks fungera som en grupp, utom i negativ mening.

Rapporten konstaterar således helt riktigt att det inte finns någon arabisk demokrati, att arabiska kvinnor entydigt utgör en förtryckt majoritet, och att samtliga arabstater släpar efter resten av världen när det gäller naturvetenskap och teknologi. Det förekommer mycket lite strategiskt samarbete dem emellan, och nästan inget alls på ekonomins område.

När det gäller mer specifika frågor som den politiska hållningen gentemot Israel, USA och palestinierna får man, trots en gemensam front av uppgivna gester och skamlig maktlöshet, intrycket av en förskrämd beslutsamhet att först och främst inte göra någonting som kan reta USA, att inte hamna i krig med eller sluta en verklig fred med Israel, att aldrig någonsin överväga möjligheten av en gemensam arabisk front ens i frågor som påverkar hela arabvärldens framtid eller säkerhet.

Men när det däremot gäller bevarandet av varje enskild regim visar de arabiska härskande klasserna prov på målmedveten enighet och överlevnadsförmåga.

Jag är övertygad om att denna soppa av tröghet och kraftlöshet upplevs som förolämpande av alla araber. Det är därför som så många egyptier, syrier, jordanier, marockaner och andra har gått ut på gatorna för att uttrycka sitt stöd för det palestinska folk som genomlever den israeliska ockupationens mardröm, samtidigt som de arabiska ledarna tittar på och gör i stort sett ingenting. Gatudemonstrationerna är inte bara demonstrationer till stöd för Palestina, utan också protester mot den arabiska oenighetens förlamande effekter.

Ett ännu mer talande tecken på den allmänna besvikelsen är de ofta förekommande, smärtsamt sorgliga tv-bilderna på en palestinsk kvinna som ser ut över ruinerna av sitt hus, som förstörts av israeliska schaktmaskiner, och som klagar inför hela världen: "ya Arab, ya Arab" (å ni araber, ni araber). Det finns inget uttrycksfullare vittnesbörd om det förräderi mot det arabiska folket som begåtts av deras (oftast icke valda) ledare än denna anklagelse, som betyder: "varför gör ni araber aldrig någonting för att hjälpa oss?". Trots pengar och olja i överflöd förekommer bara den oberörde åskådarens iskalla tystnad.

Till och med på individuell nivå har tyvärr oenighet och splittring omintetgjort den ena nationella satsningen efter den andra. Ta det sorgligaste exemplet av alla, det palestinska folkets öde. Jag minns att jag under Amman- och Beiruttiden frågade mig varför det var nödvändigt att ha någonstans mellan åtta och tolv olika palestinska fraktioner, som slogs inbördes om akademiska ideologiska och organisatoriska frågor medan Israel och de lokala miliserna krossade oss.

Om man tittar tillbaka på Libanontiden, som tog slut på ett så fruktansvärt sätt i Sabra och Shatila: vems syften tjänade det att Folkfronten, Fatah och Demokratiska fronten - för att bara nämna tre fraktioner - bekämpade varandra, och att ledare inom Fatah proklamerade onödigt provokativa slagord som att "vägen till Tel Aviv går genom Jounieh" samtidigt som Israel allierade sig med de libanesiska högermiliserna för att förstöra den palestinska närvaron?

Och vad har det tjänat för syfte att Arafat bedrivit en taktik som gått ut på att skapa fraktioner, underavdelningar och säkerhetsstyrkor som bekrigade varandra under Osloprocessen och lämnade hans folk oskyddat och oförberett på den israeliska förstörelsen av infrastrukturen och återockupationen av Område A?

Den kanske viktigaste orsaken till den arabiska splittringen på varje nivå i våra samhällen, hemma och utomlands, är den uppenbara bristen på ideal och förebilder. Sedan Abdel Nassers död, vad man än må ha tyckt om vissa av de mer förödande inslagen i hans politik, har ingen politisk personlighet vunnit arabernas hjärtan eller spelat någon roll för att leda en folklig befrielsekamp.

Se på det katastrofala PLO, som från sina glansdagar reducerats till en gammal orakad man som sitter vid ett trasigt bord i ett halvt hus i Ramallah, och som försöker överleva till vilket pris som helst, oavsett om han begår förräderi eller inte, oavsett om han säger dumheter eller inte, oavsett om det han säger betyder någonting eller inte. (För ett par veckor sedan uppgavs han ha sagt att han nu accepterar Clintons fredsplan från 2000, men det enda problemet är att det nu är 2002 och att Clinton inte längre är president.)

Det är flera år sedan Arafat representerade sitt folk, deras lidanden och strävanden, och i likhet med sina arabiska motsvarigheter hänger han kvar som en övermogen frukt utan något verkligt syfte eller ställning. Det finns således inget starkt moraliskt centrum i arabvärlden i dag.

Övertygande analys och rationell diskussion har trängts undan av fanatiskt skränande, gemensamt agerande för befrielse har reducerats till självmordsattacker, och idén om integritet och uppriktighet som ett ideal att följa har helt enkelt försvunnit.

Araberna har under så lång tid blivit berövade upplevelsen av deltagande och medborgarskap av sina härskare att de flesta av oss till och med har förlorat möjligheten att förstå vad ett personligt engagemang för en sak större än oss själva skulle kunna innebära. Den palestinska kampen är ett kollektivt mirakel, anser jag, att ett folk kan utsättas för sådan oavlåtlig grymhet från Israels sida och ändå inte ge upp, men varför kan inte insikterna om levande (till skillnad från suicidalt, nihilistiskt) motstånd göras tydligare, och mer möjliga att agera i enlighet med?

Detta är det verkliga problemet, frånvaron runtom i arabvärlden och utomlands av ett ledarskap som kommunicerar med sitt folk, inte via kommunikéer som uttrycker en opersonlig, nästan föraktfull likgiltighet för dem som medborgare, utan genom hängivet engagemang och personliga exempel.

Oförmögna att påverka USA att upphöra med sitt olagliga stöd för Israels brott kastar arabledarna helt enkelt fram det ena "fredsförslaget" efter det andra (alla likadana), vilka samtliga föraktfullt avfärdas av både Israel och USA. Bush och hans psykopatiske hejduk Rumsfeld läcker ständigt ny information om den förestående invasion som ska leda till "regimförändring" i Irak, men araberna har fortfarande inte tillkännagett ett gemensamt avskräckande ställningstagande mot denna nya amerikanska galenskap.

Det är sannerligen

hög tid att vi börjar tänka på oss själva som ett folk med en gemensam historia och gemensamma mål, och inte som en samling fega brottslingar. Men det är upp till var och en av oss, och det tjänar ingenting till att luta sig tillbaka och lägga skulden på "araberna", eftersom det när allt kommer omkring är vi som är araberna.

Edward W Said

ARTIKELN HANDLAR OM