ÅSIKT

Världen har ju två kön. Minst.

KULTUR

Leif Holmstrand

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

STEKELGÅNG

Albert Bonniers Förlag

Foto: ULLA MONTAN
I L eif Holmstrands bok finns ingen skräck för att bli anklagad för sexism.

Jaget i Leif Holmstrands debutbok Stekelgång är splittrat, undflyende, främmande. Det omger sig med skuggor och dubbelgångare, det är en scen för ett intrikat rollspel. Det kan anta djurgestalt: en älg, en skinnömsande orm, en hare. Det kan bli mjukt och vegeterande som mossa. Det kan styvna och stå som en järnpelare direkt ur marken.

Den värld som vecklar ut sig kring detta mångförgrenade jag är in i minsta atom erotiserad. Det märkliga är att könsligheten är androgyn. Kvinnliga språk och bilder beblandar sig ohämmat med manliga. Jaget har två kön, minst, kan klä sig i både klänning och militäruniform.

Eller scouthalsduk. En av bokens urscener är den förpubertala scoutpatrullen Vargen som letar sig in i den annalkande mansvärlden. Där är sexualiteten ännu barnslig, riktad mot allt och alla, uppsugen i en girig natur där könsskillnader egentligen inte finns.

På andra sidan, i bokens slutdikt - som man nästan tvingas läsa som ett facit - ligger jaget på sjukhus och blir kåt på en manlig sjuksköterska vars mun är ett sköte.

Ingen skräck för att bli anklagad för sexism här inte, ingen homofobi heller. Snarare visar texten en nyfikenhet på hur kön skapas och fungerar, en nyfikenhet som med fördel skulle kunna konfronteras med queerteorier av olika slag.

Det blir mycket spännande poesi av allt detta. Hårdkokta feberdrömmar samsas med nästan folkviseskir naturpoesi. Dimstråk och ståkuk, logement och sviktande hjortronmyrar.

Texterna har en genomskinlighet och fasthet som kommer av en musikalisk språkbehandling och en hallucinatorisk tydlighet i scenerna. Här löses inte syntaxen upp, den slipas. En expressionistisk film har klippts i små bitar, satts ihop igen i en form som man inte riktigt kan gripa om.

I ett större perspektiv - litteraturhistoriskt, litteraturpolitiskt - kan man se Leif Holmstrands bok som ett försök att använda de språkliga landvinningar som en hel generations kvinnliga poeter gjort på ett nytt sätt, att omfunktionera dem för manliga erfarenheter.

Världen har ju två kön. Minst.

Magnus Ringgren