ÅSIKT

Konserthus är konservburkar

Mikael Strömberg läser general-
program - och vill befria musiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Johann Sebastian Bach.

Sensommar och tid för konserthusens generalprogram. Tablåerna har sett likadana ut i hundra år. Bach, Mozart, Schubert, Mahler, Grieg, Tjajkovskij " Lite här och var ett intermezzo för att fylla kvoten av beställningsverk. Sandström, Hillborg, Lindgren, Hultqvist ...

Jag kan förstå att konserthuscheferna är pressade och spänner bågarna för just sin "kvalitetsupplevelse". Husen ÄR konserverande faktorer i hela världens mobila musikliv. Den klassiska musiken förlorar ett par procent lyssnare varje år och de nya som tillkommer nöjer sig sällan med klassikerna. Tendensen märks tydligast i skivbranschen som de senaste fem åren tvingats sparka producenter och dra ner på utgivningen.

Och handen på hjärtat. Hur kul är det med ännu en inspelning av Ravels Bolero eller Händels Water Music? Den klassiska musiken sitter tyvärr fast i ett tolkningsträsk, där verket antas värpa på en inneboende evolution som blir bättre och bättre ju fler tolkningar som tillförs.

Det som förvånar mig när jag läser konserthusens program är att "förmånen att njuta av musik" ( Sture Carlsson, konserthuschef i Göteborg) skulle vara förbehållet konserthusens besökare. Så är det naturligtvis inte. Förmånen att njuta av musik erbjuds när som helst, hur som helst, var som helst, ibland till ingen nytta alls. Inget övrigt bildningsideal behövs.

Det enda som behövs är olika kickar in i musiken (för att låna Peter Bastians boktitel). När man minst anar. I kassakön på Rimi där kassörskan spelar egna kassetter med gamla dansband. I bussen hem från jobbet. I bilen. På toaletten. På krogen. På badstranden. I buskarna utanför festivalområdet.

När jag tänker igenom detta mycket noga kan jag bara minnas fyra tillfällen som katharsis-kicken träffat mig på ett konserthus. Ligetis opera Den stora Makabern i Stockholm, Piraks jojk i Falun, Xenakis slagverksmusik i Lyon och Hertzogs uppsättning av Den flygande holländaren i Paris.

Varför? Det fysiska rummet sätter gränser. Konserthus byggs fortfarande som om de vore helgedomar för den symfoniska musiken och skapar på så sätt rituella mönster. Själva arkitekturen manifesterar något som kan verka omöjligt att bryta. Ingenting kan nämligen vara svårare att förändra än institutionaliseringen av en kultur.

Så ser jag till min glädje att min egen hemstad Gävle faktiskt anstränger sig. Rum för musiken är Gävle konserthus slogan för hösten. Med en vd ( Magnus Bäckström) som går loss till Hjort Anders och en marknadschef ( Göran Persson) som avgudar Bernstein är det gans-ka givet att man vill fylla huset med stilbrott. Från ett lågmält solo av elgitarrens Clark Kent, Bill Frisell till Pingvinen Mettes fantastiska resa. Från Flygvapnets hemvärnsmusikkår till After dark.

Egentligen är det pinsamt enkelt. 1. Det finns ingen äkta musik. 2. Det finns ingen olämplig lokal. Utan allting sitter i huvudknoppen och energin som alstras när fler än en människa är församlad.

Det kan vara värt ett försök att testa konflikten och intrigen som idé. Det tänkte även Marcel Duchamp när han ställde ut Urinoiren och Flasktorkaren på en konsthall.

Fast visst är det konstigt att det överhuvudtaget finns konserthus. Och byggs nya! Redan under 1700-talet när kyrkan tappat greppet började ju musiken frigöra sig och bilda egna, imaginära rum. Och med teknikens hjälp är musiken numera totalt flyttbar.

Mikael Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM