ÅSIKT

Sandro målar kärlek

MAJA LUNDGREN rekommenderar en bok om Sandro Botticelli

KULTUR

Roman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Leif Eriksson

SANDRO

Lind & Co

Foto: SANDRO BOTTICELLIS "Venus födelse" (detalj)

En sommar väljer målaren Sandro Botticelli att stanna kvar i Florens, när alla som har möjlighet annars flyr ut på landet. Anledningen är en tavla, en madonna med jesusbarn, som under flera år har vägrat bli färdig. Så Botticelli tvingar sina två målarelever och hushållets manhaftiga husa att stanna kvar i stan och börjar slåss definitivamente med tavlan. Ibland träffar han Leonardo, en några år yngre kollega som inte är så nådig mot hans konst (fast han är snällt elak). Leif Erikssons berättelse Sandro är inte dum.

Leif Eriksson porträtterar en Sandro Botticelli som vämjs inför den fulhet och tarvlighet han tycker sig upptäcka överallt. Människolivets grimaser och råhet. Därtill kommer en intensiv skam inför den egna kroppen, en skam som närmar sig fantasier om självstympning.

Botticellis hela sensualitet måste istället smyga sig in i penselns smekningar. Och penselns smekningar ville trolla fram en aldrig sinande ström av motherly love.

Det skulle vara en gudomlig, absolut mammism. Evinnerligt innerlig. Den kärleken måste befinna sig hinsides, och alltså inte vara levande i vår mening av ordet och därmed inte heller döende i vår mening av ordet.

Läsaren får följa med i förfärdigandet av den där målningen i detalj. Det är väldigt spännande. Jag vill inte platta till det genom att kalla det en studie i hora-madonnakomplexets psykologi, men det är något åt det hållet.

Leif Eriksson låter Leonardo raljera över Sandros världsfrånvändhet. Leonardo gillade denna världen med en kärlek som omfamnade det fula och bristfälliga (däremot var han inte promiskuös, det låter författaren honom förfärat betona när Botticelli insinuerar något annat). Leonardo tycker att Sandro är förljugen och idealiserande, Sandro tycker att Leonardo är krass och ogudaktig.

Leif Eriksson skildrar en tidig Botticelli. Ett antal år senare kom han att bli en varm anhängare till Savonarola, botgöringspredikanten som tog makten ur händerna på familjen Medici, fick med sig större delen av befolkningen och införde stränga lagar mot lyxen och "sedeslösheten" i Florens. Å, denna ofrivilliga komik - Savonarola blev till sist bränd på bål som en gammal sur och sammanbiten kommunist, och allt återgick till den florentinska ordningen. Botticelli fortsatte att måla sina underbara tavlor, han målade Venus och han målade madonnor och porträtt av inflytelserika florentinare, men innerst inne sympatiserade han alltid med svartrocken Savonarola. Den utvecklingen finns som en frökapsel i Leif Erikssons sommarskildring.

Leif Erikssons bok kan rekommenderas, inte bara för att sidorna ibland utstrålar samma gula och rosiga ljus som Botticellis målningar, utan för att some things never change.

Maja Lundgren

ARTIKELN HANDLAR OM