ÅSIKT

Skallgång

Maja Lundgren blir gripen av Beate Grimsruds nya roman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CATO LEIN
Beate Grimsrud.

Lite samma stämning som i filmen Picnic at Hanging Rock, för den som sett den. Fast "djupare".

Vad är det som finns i skogen barn?

Vad är det som finns i skogen barn?

Vad är det som... Beate Grimsrud har skrivit en så bra bok, om en nittonåring - Jon (deprimerad kroppsbyggare är lite förenklat men bland annat detta är han) som försvinner i fjällen och om två av hans syskon - Lydia och Anders - som åker upp och deltar i skallgången. Syskonen är redan bekanta från Grimsruds tidigare bok, Jag smyger förbi en yxa.

Det är realism. Inte slött färdiginspelat standardmjölksprosaistiskt, men inte heller döda fejkat experimentella manér. Realism behöver inte handla om leda och originaliteten behöver inte krångla.

Vad är det då som finns i skogen? Ett antal saker rabblar Lydia upp (i en av romanens barndomsåterblickar) för en skälmsk präst som inte godtar några kottar eller stenar. Han vill att hon ska säga något annat (en djärv gissning: Gud eller Jesus) men hon blir irriterad och säger: "Allt jag har sagt finns i skogen präst!"

Alltså: nog för att romanen ofta är kuslig, men kusligheten är granne med komiken, enligt någon.

Vad sägs om det här: "Det skulle Platon ha tyckt om", tänker han.

Han - broder Anders - tänker så på tåget upp i fjällen (upp till den försvunne Jon) inför en bild av ett hänglås på dörren till tågtoa. När man trycker på bilden av låset öppnas dörren och glider in i väggen. Ändå är det bara en bild av ett hänglås. "Det skulle Platon ha tyckt om." Sedan övermannas han av tårar och låser in sig på toaletten (genom att trycka på en likadan bild av ett hänglås på insidan). Tvättar ansiktet för vilken gång i ordningen vet ingen och tänker: "Det är något sorgligt med Platon. Så mycket uppmärksamhet och ändå död."

Romanen är exakt i skildringen av alla de andra, de oförstående, klumpiga eller empatiska människor som deltar i skallgången eller kretsar runt den. De frusna journalisterna. Mediedebatten om medieuppmärksamheten. Porträttet av Sunniva Rut.

Citat ur kapitlet Larma egna resurser, en morgon då skallgången pågått några dagar:

"Jag ser rören som en gul streckgubbe inuti mig. Det är nog för att jag är så förtrolig med kroppens funktioner. Men snälla, kan någon stänga av centralvärmen? Det går inte. Det är inget vi har kontroll över. Det röda som syns på radarn, det tillhör dig. Du förstår väl att vi inte kan gå in där.

Det röda? Märkligt, hade precis en sådan tydlig bild av att jag var en kall kropp runt brandgula rör. Men det är klart, det känns rött. Det är hjärtat som är gult."

Romanen växlar i förtätning och laddning. Mer språkfilning hade gjort den ännu bättre. Men jag blev gripen; en skallgång i sig. Här finns också en mycket speciell känsla för språket: godtyckligt är det inte.

Roman

Maja Lundgren