ÅSIKT

Konsten att kliva ut ur garderoberna

Claes Wahlin ser teatern spela roll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att ha sett Unga Klara spela Nikolaj Jevreinovs dryga trekvarts sekel gamla och märkvärdiga Det allra viktigaste, visar sig den vanligtvis synnerligen enkla uppgiften att fylla i faktarutan här intill vara mig nästan övermäktig. Enligt pjäsen spelar vi alla roller, byter kostym och provar masker. Vad betyder då ordet "regissör" och beteckningen "i rollerna"? Kan ju lika gärna skriva mitt eget namn i stället för Ann Petréns, vilket i föreliggande fall i och för sig vore en grov orättvisa mot Ann Petrén, så bra som hon spelar sina roller.

Tre skådespelare får i uppdrag att göra sitt livs roller, att lyckliggöra en suicidal student, en oskön (men prisbelönt) maskinskriverska, samt en ungmö, flickskolelärarinna till yrket. Men det är först i tredje akten som denna pensionatskomedi utspelar sig; dessförinnan har Spåkvinnan, alias Dr. Fregoli, slutit avtal med Teaterchefen om detta teaterspel i verkliga livet. Vägen dit är fylld av problem, med pjäs i pjäsen och blinkningar av bästa modernistiska snitt. Dessutom vet ingen riktigt vem han eller hon är, oftast inte ens om hon är en hon eller en han.

Identitetsförvecklingen är utstuderad och har på Unga Klara fokuserats ur ett queerperspektiv. För säkerhets skull har man till pjäsen också fogat ett antal psykoanalytiska scener: rollfigur på divan får freudiansk förklaring. Poängen är att endast den som byter kön är lycklig. De tre olyckliga visar sig alla behöva kliva ut ur garderoben, först då kan de välja fritt och leka sina rollspel på liv och död.

Tveklöst hör Suzanne Ostens uppsättning till det mest vitala som spelas på Stockholms scener denna höst. Här finns en lust och ett välorganiserat kaos kring några av de frågor som av tradition sysselsätter Unga Klara. Framför allt den tredje akten, förvecklingarna på pensionatet, är sällsynt välgjord, även om den allmänna upplösning som sakta men säkert infinner sig fastnar i upprepning och gör pjäsen minst trettio minuter för lång.

För visst är det här med queer något som ligger teatern nära, men när det gäller livets roller, så består väl ändå identiteten, också i denna upplösta tid, av något mer än sexuell preferens?

Spelar sina roller väl gör i alla fall ensemblen, Ann Petrén är formidabel i alla sina uppenbarelser, Simon Norrthon en vass regissörsparodi och rörande dragqueen, Victoria Olmarkers frustrerade maskinskriverska gör lektionsscenen med Förste Älskaren Andreas Kundler till en av kvällens bästa och Per Sandbergs Komiker är, som sig bör, både sorglig och lustig.

Att sedan faktarutans identitet också skakas om en smula, det måste ses som ett litet men gott tecken på en lycklig teaterföreställning.

Teater

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM