Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Spelet om världens framtid

JUAN GOYTISOLO om bedragarna som kan störta oss i krig

Första gången jag såg dem var för mer än tjugo år sedan på Djemaa el Fna-torget i Marrakech, därefter under lindarna på Kurfürstendamm i Berlin, nyligen på La Rambla i Barcelona och till och med på Plaza de Cataluña, alldeles intill ett ståtligt bankpalats. Deras arbetsredskap är mycket enkla: en ask av papp och tre tärningar som de flyttar med en snabbhet värdig en trollkonstnär för att trolla bort den tärning som har en sida märkt i annan färg. De satsar högljutt och låtsasvinnaren - lockfågeln - stoppar potten i sin ficka, medan ringen av åskådare, hans kumpaner, hetsar förbipasserande att gå med i spelet. De kallas allmänt "trileros", och även om de har svårt att dupera de nyfikna träffar de alltid på någon som är tillräckligt lättlurad för att övertygas av deras svada och om hur lätt det skenbart är att vinna några sedlar.

 

I de senaste månadernas internationella panorama agerar spelarna inför världsopinionen genom att fuska med tärningarna och lova alla slags favörer till dem som deltar i det. De heter Bush, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Condoleezza Rice (i välorganiserade gäng finns det alltid en kvinna som till synes självmant satsar och vinner). Bland åskådarna som stöttar upp cirkeln och med gester och kommentarer betygar att det handlar om rent spel kan vi se Blair, Aznar och Berlusconi. Andra, som står längre bort, håller diskret utkik så att ingen polis kommer nära: de skulle kunna heta Colin Powell eller Javier Solana.

    De som blir lurade eller förlorarna är folk från hela världen, till att börja med människorna i USA, som kommer att få betala räkningen, vilken spelarna själva uppskattar till mellan hundra och tvåhundra miljarder dollar (den här gången är det tveksamt om Saudiarabien tar på sig utgifterna). En ytterst kostsam insats och nyttan med den på kort eller medellång tid kan ingen se, förutom magnaterna inom den mäktiga rustningsindustrin som fungerar som rådgivare åt presidenten. Framtiden för Iraks olja och också för oljemonarkierna vid Persiska viken framstår just nu som mycket mer osäker.

Vad är det då spelarna ropar ut?

De säljer terror mot terror: "Att nonchalera hoten är detsamma som att göra dem starkare, och när de har tagit konkret form helt och hållet kommer det att vara för sent att skydda oss. Då kommer den irakiske diktatorn att ha resurser att terrorisera och behärska hela regionen. Varje dag som går kan vara den dag då han utrustar terrorister, lierade med honom, med mjältbrand eller nervgas, eller eventuellt kärnvapen" (Bush den 26 september i år). En annan av spelets bifigurer, Tony Blair, tillkännager att Saddam Hussein kan skjuta i väg en missil med bakteriologiska vapen på bara 45 minuter (varför inte på 45 minuter och 13 sekunder som i Meditels eller Telecoms annonser?). Condoleezza Rice, Dick Cheney och Rumsfeld (gammal vän till Saddam på den tiden Reagan försåg sin då trogne allierade med alla slag av dödande vapen) mångdubblar sina panikskapande uttalanden och visar på ett band som är mer än diskutabelt mellan den försvunne bin Ladin och den irakiske tyrannen.

Detta ordkrig som jämnar vägen för den aviserade invasionen av Irak kan inte undgå att orsaka gnissel och missljud, hur mycket Bush och hans

team än anstränger sig. Presidenten, som säljer en produkt som innebär ett apokalyptiskt terroristhot, påminner även de motspänstiga ( Chirac, Schröder och cynikern Putin) om att de som inte samarbetar i företaget kommer inte att få åtnjuta de fördelar som detta uppnår (att exploatera oljereserverna, jordens näst största efter Saudiarabiens). Och hans närmaste rådgivare drar sig inte för att påminna om marknadsföringen inför valet, då med sikte på de kommande valen i november: att ta till ett patriotiskt språk och det oundvikliga i ett krig i vilket den fria världen riskerar sin existens är den republikanska regeringens mest effektiva sätt att dölja det ökade underskottet och den växande arbetslösheten, börsens fall och den korruption som avslöjats genom Enronskandalen, en skandal som stänker på presidenten och på några av hans ständiga rådgivare och kompanjoner på ranchen i Texas.

 

Skepticismen och likgiltigheten hos allmänheten - utom hos USA:s befolkning, som fortfarande helt rättmätigt är upprörd över de fasansfulla scenerna den 11 september - avskräcker inte spelarna från att fortsätta spelet. Vem kan tro att "en försvagad, förbrukad, fjärde klassens armé som Iraks", med tidigare vicepresidenten Al Gores ord, bestämmer sig för att kasta sig mot en bakteriologisk eller nukleär framstöt om den inte lyckades göra det för tolv år sedan? Vilken statschef, förutom Sharon, tar entusiastiskt del i ett resonemang som gör det möjligt för honom att dra åt ännu en skruv i hans arrangemang för att kväva det palestinska folket? Att Saddam är en avskyvärd despot och att hans försvinnande - liksom många andra diktatorers - skulle välkomnas av all världens demokrater, rättfärdigar det ett massivt angrepp på en försvarslös civilbefolkning som sedan två årtionden utgör hans främsta offer? Saddams krigsförbrytelser mot sitt eget folk kräver inga bevis: kurder, shiiter, kommunister, demokrater kan berätta om det. Men är de värre än de som utförs av andra statsregimer i världen eller värre än de som följer av Sharons militära ockupation av Gaza och Västbanken? Saddam har nonchalerat 16 FN-resolutioner om avväpning, men det är en barnlek att bemöta det med att Israel avvisar många fler. Såvida inte det sista och avgörande argumentet för korståget blir det som Bush anförde: "Saddam försökte mörda min pappa."

Ett gripande uttryck för en sons kärlek, och de som blivit föräldralösa till följd av Operation Ökenstorm kommer säkerligen att uppskatta det som sig bör.

    I den nya ordningens högkvarter tycks emellertid ingen fråga sig om vilka konsekvenserna blir av ett "preventivt" anfall som ytterligare skulle destabilisera hela Främre Asien, förvandla det till en ny källa för konflikter och mångfaldiga antalet medtävlare till bin Ladin, från Indonesien till Magreb. En kejsares logik tillåter inte någon annan logik, hur mycket den än grundar sig på fakta, förnuft och historien.

Jag återkommer till Al Gores tal, eftersom det visar att sansade röster höjs mot en strategi inriktad på herravälde, vilket kan leda till att stora delar av jordens ekonomi bryter samman - och till en rad krig som inte gynnar andra än USA:s militärindustriella komplex och några av landets vicekungariken: "Efter den 11 september åtnjöt vi ett enormt överflöd av sympati, välvilja och stöd i den övriga världen, och på ett år har det bytts till rädsla, oro och osäkerhet, inte för vad terroristerna kan tänkas göra, utan för vad vi kan göra."

 

Spelarnas tricks övertygar endast dem som låter sig övertygas och dem som fiskar i grumligt vatten. Den allra största delen av jordens befolkning ser med misstro och resignation på när man trollar bort de verkliga orsakerna till det krig som förbereds.

Juan Goytisolo (Översättning: Karin Sjöstrand))
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet