Aftonbladet
Dagens namn: Cecilia, Sissela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Sängkammarsadism utan filosofi

CLAES WAHLIN om Markisinnan de Sade på Teater Giljotin

Tobias Hjelm och Julia Alenius Naulet i   Tobias Hjelm och Julia Alenius Naulet i "Markisinnan de Sade". Foto: JOHAN TIBBELIN

    Det är lätt att förledas till att tro att Yukio Mishimas pjäs Markisinnan de Sade utspelar sig i sängkammaren. Enligt författaren själv förkroppsligar de sex olika kvinnorna kring den berömde markisen olika samhälleliga positioner: moralen, lastbarheten, dygden, passionen, etc. Liksom i de Sades egna skrifter handlar det om filosofi och politik, att dra ut en samhällskonfigurations uttalade självbild till dess extrema konsekvenser. Hos Mishima, liksom hos de Sade, kritiseras gränsöverenskommelserna mellan tvång och frihet, last och dygd, förnuft och känsla.

När Ingmar Bergman satte upp pjäsen på Dramaten 1989 hölls spelet stramt, de olika rollernas känslor var lika hårt åtdragna som deras liv-stycken. Skådespelarnas kroppar blev replikernas frånsida, en scenisk gestaltning av polariteterna i Mishimas drama.

    Kia Berglund håller sin ensemble på Teater Giljotin i ett slags reglerbara tyglar där redan från början lusten undergräver dygden och passionen färgar den katolska moralen. I läder-klänningar och 1700-talsinspirerade kostymer med strategiska snitt kring sätesmuskelaturen har djuret i människan redan ett redigt försprång framför förnuftet. Men frågan är vad som händer med en pjäs när dess upplösning redan inledningsvis så uttalat gestaltas.

Berglund har god känsla för teaterrummets poetiska möjligheter. Symmetriskt och återhållet kretsar ensemblen nästan matematiskt i Madame de Montreuils salong, en geometri som strax brakar samman av de Grevinnan Saint-Fonds och Baronessan de Simianes illa återhållna brunst. I blodrött och med spegelfond dras så replikerna likt de rep som emellanåt läggs om halsen eller nyttjas som gungor.

 

    Det förefaller mig som om man inte riktigt har funnit en ingång till pjäsen, texten finns där, men mest som en främmande fågel. Ensemblen kastar sig energiskt in i varje scen, men får svårt att hitta ut till publiken. Pjäsen handlar ju inte om piskans snärt, knivens rispa eller kopulerandets konst, utan om något betydligt större och mer svårfångat, om politik och filosofi på offentlighetens torg. På Teater Giljotin har man dessvärre stannat kvar i sängkammaren.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet