ÅSIKT

En dans med alla

Barbro Westling ser en bild för din stund på jorden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MARTIN SKOOG
Ur Lena Josefssons "Utan titel".

Dans till vardags - anknyter den till diskbänk och busshållplats eller till något mindre konkret, existentiellt? Lena Josefssons bud på dans för publik sträcker sig med starka kroppsliga band kring såväl jordklot som livslopp.

Utan titel börjar med Paola Piccolos solodans, en späd Tuvstarr som isolerat och förundrat leker med sig själv, under vatten och framför speglande ytor.

Christine Keffels scenrum är byggt av höga väggar i metall och räfflad ljusgenomsläppande plast, samma scenografi som då verket gavs i Malmö 1999. Och här finns andra än den ensamma dansaren, både innanför väggarna och utanför.

Det är i spänningen mellan detta innanför och utanför som Utan titel äger rum. De andra finns där, de som gått före och kommer efter, de gamla och barnen. Vagt kan de skönjas, som skuggor eller likt andar, mellan ljus och mörker. Dansen blir till bild för din stund på jorden och Josefsson är väl skickad att i rörelse fånga liten som stor värme och mänsklig ömhet och gemenskap. Samt att dra i sina rottrådar till afrikansk dans.

Armar, händer, alltid sträcks de ut i koreografin, öppna eller sökande kontakt.

Synnerligen skickligt och precist använder dansarna hela tiden väggarna som golv, tak, rytm, bultar hårt eller stryker över dem som känsliga membran.

Som flera andra koreografer i dag vill Josefsson bryta dansares underordning och anonymitet. Men även detta grepp, då de träder fram och säger namn, mor, far och barn och vad de minns eller önskar sig av livet, sker inom dansens ram, rytmiserat.

De små barnen spritter och hoppar några glädjerika varv och den gamla kvinnan förs varsamt runt i en pas-de- deux av Josef Palm.

I andra delen efter paus är det dock som om samtliga har drabbats av glädjefnatt. Väggarna är borta och musikerna Olle Linder och Klas Hjortstam jammar friskt på scenen. Om igen plockar ensemblen av sig inpå bara vita underkläderna och halkar runt av lycka i den manna (faktiskt risgryn) som strilar från ovan.

Det är vackert att se på en stund men blir till sist ett ganska utdraget firande. Hädiska tanken dyker upp mitt i all godhet och global gemenskap - "holiday on rice".

Dans

Barbro Westling